Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Håkan Hellström Ullevi

Håkan Hellström | Ullevi

Rock

Håkan Hellström

Ullevi

Publik: 69 349.
Bäst: Allt.
Sämst: Inget.

Han smyger upp på en trappa vid catwalken och står plötsligt bara där. Stefan Sporsén rullar introt till Tro & tvivel på pianot. Det blir längre än vanligt. Håkan Hellström tror nämligen inte sina ögon. Han håller för dom, tittar, håller för dom igen. Och så lossnar allt : ”94 hade jag ett fast jobb, på Pååls bagerier, till jag började med Tequila och blev trummis i en ny orkester”.

Allt, precis allt, sägs i de där raderna och i dryga tre timmar berättar Håkan Hellström ännu mer om sitt och mitt liv.

Jag tänker på när jag träffade Gordon-Kalle i veckan. ”Tänk att man känner någon som fyller Ullevi”. Ja, tänk. Vi var en av Göteborgs gyllene indiegenerationer, vi hängde på Hemulen, drack billig bärs på La Coupole, dansade till Blur på Kompaniet och det var sena, mörka nätter på Franska Klubben. Vi spelade i band, delade spelställen och kvällar på Kåren, vi kände samhörighet men kom sällan närmre än en armlängds periferi. Vi ville ha världen, men nästan alla stannade där och då. Alla utom trummisen i Honey Is Cool, Håkan Hellström. Han är vår kronjuvel, den som visar att våra drömmar faktiskt kunde gå i uppfyllelse.  

Så när han en kvart före nio en pingstafton kliver ut framför 69 349 på Ullevi känner jag och säkert många andra i det där spretiga gänget samma sak: ”Tänk att man känner någon som fyller Ullevi”.

Nu är det ju förvisso så att ALLA inne på Sveriges nationalarena för rock tycker sig känna Håkan Hellström, det är ju just därför han kan slå publikrekord. Han bjuder in, ger allt av sig själv, håller kvar. Det vi får uppleva är alltså väldigt mycket mer än bara en rockkonsert med Sveriges största artist, det är en sorts storfamiljsamling där alla faktiskt tycker om varandra och kan famna om varandra i en enda stor, varm och mjuk Göteborgskram. Det är en så fin stund att man nästan tar till lipen.  Vilket naturligtvis också gör det svårt för både mig och alla andra här att förhålla mig till det här som en konsert. Att sätta fyrbetyg på.  Så mycket mer än så ligger i potten här. Men jag måste ju.

”Ojojoj vad bra” och ”åh herregud” om nästan varje låt, bandet är så satans bra.  Så energiskt, så perfekt upplagt för en ”en gång i livet”-upplevelse att det inte finns en chans att värja sig. Är det det bästa jag sett? Bitvis är jag övertygad om det. Tro & tvivel är gigantisk, Ramlar och En vän med en bil klöser livet ur en och Kom igen Lena klöser och hetsar sönder oss, Gårdakvarnar och skit har aldrig varit finare, Kärlek är ett brev skickat 1000 gånger med Veronica Maggio souligare, Hela huset soligare, jag kan fortsätta och fortsätta och det tar liksom aldrig slut. Balladerna! Det är så jag säger det! Allsången i Valborg! Den hysteriska och konfettidränkta euforin i Känn ingen sorg för mig Göteborg! Och så den där helt otroligt fina Du är snart där med fyrverkerier och The End-skyltar. Världens officiellt, i affekt just nu, bästa låt.

Haters gonna hate, så är det alltid. Strunta i dom.

”Det här är min stora stund i livet” säger Håkan och avslutar med Bara dårar rusar in. Stort för mig också, Håkan. Och jag rusar gärna.

.

Håkans hälsning till fansen:
Det här var min stora stund på scen. Hur senil jag än blir kommer jag aldrig att glömma detta. Vill tacka alla som kom, alla som tältade, alla som sjöng o dansade o delade det här med mig o bandet. Stor kram till allihop! Håkan

Mest läst