Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
20010608. Håkan Hellström besöker Hulebäcksgymnasiet.

Håkan Hellström | Roskilde

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Håkan Hellström

Roskilde

Gul scen, fredag

När allsången tar över mot slutet av konserten sätter Håkan Hellström mikrofonen mot bröstet. För att alla ska kunna höra hur det dunkar och bankar därinne.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Och så står han och vaggar fram och tillbaka framme vid scenkanten och skakar på huvudet för han kan inte fatta att det kan vara så här underbart att leva just nu, just här och jag tror att det kommer tårar.

Det är inte ofta musik lyckas bli så stark som i går. Men när den når ända hit så bryts alla murar sönder och vi tittar upp och ser oss själva däruppe och Håkan Hellström tittar ner och ser sitt eget ansikte bland oss. Igenkänningen är total och vi skrålar att vi är förlorare. Men när alla armar är i luften och Håkan sträcker upp sitt mickstativ som en trofé, som om han just skalperat Jante och tagit sin revansch en gång för alla, vet vi att det går att vinna trots alla värdelösa odds som vi matas med dag efter dag. Och just då befinner vi oss i kärnan av allt det som popmusik handlar om. Det är en svindlande känsla.

Innan dess har Håkan och bandet presterat en spelning som är ett par pinnhål vassare än de glädjedanser man skämde bort oss med i höstas. Låtarna görs lite hårdare, med ytterligare självförtroende. Och så gör man en helt gnistrande cover på Del Shannons Runaway och Känn ingen sorg för mig Göteborg slutar i att Håkan Hellström återvänder till sin kära samba och alla dansar och gitarrist-Timo slår runt på händerna och rasar ihop i en liten skrattande adrenalinhög.

När allt är över strömmar David Bowies Heroes över festivalområdet. Som ett sista tydliggörande streck under Håkan Hellströms budskap.

Och folk kramar varandra på väg ut ur tältet.

Det var en sådan kväll.

Mest läst