Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Håkan Boström: Fakta är inte fördomar

Ledarkrönika

Diskussionen om flyktingar och invandrares brottslighet har varit intensiv efter avslöjandena om sexövergrepp under nyårsnatten i Köln och på ungdomsfestivalen ”We Are Sthlm” förra sommaren. Inte minst har anklagelser om mörkning från myndigheter och medier – tillsammans med frågan om den kulturella faktorns betydelse – bidragit till ett högt tonläge.

Ett uppenbart problem i debatten är sammanblandningen av moral, juridik och samhällsvetenskaplig analys. Enbart individer är moraliskt och juridiskt ansvariga för sina handlingar. För att förstå ett socialt fenomen måste man dock se till kollektiv.

Vi borde rimligen ha kommit så långt att vi kan ta till oss statistik utan att dra alla individer ur en viss grupp över samma kam.

Personer med utländsk bakgrund är starkt överrepresenterade i brottstatstiken. I en rapport från Kriminalvården från 2010 kan man läsa att 53 procent av de grova brottslingarna på svenska fängelser är födda utomlands (män som dömts till minst fyra, och kvinnor till minst två, års fängelse). Därutöver är det känt från forskningen att även barn till utrikesfödda är starkt överrepresenterade i brottslighet.

Mer än hälften av denna överrepresentation kan förklaras av så kallade socioekonomiska bakgrundsvariabler: Fattigdom, bostadsområde, föräldrarnas utbildning och resurser – vad som förenklat kallas för utanförskap. Det är ett trivialt konstaterande att en hög asylinvandring i kombination med dålig integration leder till att fler människor hamnar i ett sådant utanförskap. Det är vad som hänt de senaste decennierna.

Därmed ökar även kriminaliteten från dessa grupper, och det är relevanta fakta i migrationsdebatten. Skillnaderna mellan olika invandrargrupper är dock stora. Det är framförallt personer (dock långt ifrån alla) med ursprung i Mellanöstern och Afrika som har svårt att integreras i det svenska samhället, ofta flyktingar och deras barn.

Det finns forskning att tillgå. Men statistiken är relativt otillgänglig och kan vara svår att ta till sig för en lekman. Journalistkåren hade kunnat göra ett bättre jobb här för att förse debatten med fakta. Men även myndigheterna har ett ansvar.

Brottsförebyggande rådet har inte uppdaterat sin rapport om brottslingar med utländsk bakgrund på över tio år. Detta trots att man framhåller värdet av sådan statistik för att få en saklig debatt.

Det har ibland funnits en paternalistisk föreställning bland beslutsfattare om att sanningen är farlig. Professor Jerzy Sarnecki har öppet berättat om hur initiativet att kartlägga brottslighet inom den romska gruppen stoppades av politiska skäl i slutet av 1980-talet – trots att romska företrädare själva ställde sig positiva.

Men fakta är aldrig farliga i ett öppet samhälle. Utan fakta kan vi varken diskutera eller åtgärda sociala problem på ett rationellt sätt. I det mångkulturella samhälle, som Sverige raskt är på väg att förvandlas till, kommer vi behöva mer fakta – inte mindre. Statistik kan vara obekväm. Men alternativen – önsketänkande och mytbildning – är långt värre.

Mest läst