Efter senaste skivan, En magisk tanke, talades det om ett band som vuxit upp, blivit mognare. Och Hästpojken fortsätter att samla vuxenpoäng med att göra konsert ihop med musiker från Göteborgs symfoniker.
Det börjar lite trevande med tre akustiska låtar. Först i den tredje, Katarina är ett hål, börjar det lossna lite grann.
Sen kommer musiker från Göteborgs symfoniker in på scenen och fyller på ljudbilden, men det är som om Hästpojken inte riktigt förmår smälta ihop med dem. Det hjälper inte att Martin Elisson tagit på sig kostym. Det hela verkar lite obekvämt. Och Elissons röst som kan låta så naket desperat låter snarare otillräcklig tillsammans med symfonikernas klara rena toner.
Jag börjar tvivla på den här relationen. Men så kommer Ett bättre djur i ett nytt och spännande arrangemang. Hårda stråkljuden kompletterar smärtan i Elissons röst. Nu funkar det, ju. Sen sticker bandet emellan med en avspänd version av Johnny Thunders She's so untouchable innan det är dags för nästa möte. Brinner går hyfsat. Sen blir det paus! Efter bara 35 minuter.
Andra set inleds med några Bad Cash Quartet-låtar. Säkra kort. Nu har Martin Elisson hängt in kostymen och det känns mer avslappnat när symfonikerna kommer in på scenen, musikaliskt hänger det ihop lite bättre nu. Stråkarna i bakgrunden får Samma himlar från senaste plattan att skimra och Matti Olikainens nerviga piano lägger till det nödvändiga skavet.
Men det lyfter aldrig riktigt, trots allsång och stående handklappning i sista extranumret, Caligula.
