Glider långsamt förbi stationen och får en glimt in i stationsparken där filtarna slåss om utrymmet med halvdruckna roséflaskor och cargoshorts, matkorgar och jeansjacka över sommarklänning. Parkerar kloss an Nissan där grabbarna i partytältet bredvid skrålar med i Jag vill känna min kropp emot din så oerhört falskt men ändå för full hals att man verkligen förstår kraften. Hos Gyllene Tider, hos semesterkänslan, hos den svenska sommaren när den har vädret med sig som denna fantastiska kväll mitt i Halmstad City. Det är om inte vackert så i alla fall väldigt, väldigt stämningsfullt.
Och när stadens söner kliver upp på scenen vid niosnåret så gör de det för att spela på stämningen och ge oss en två timmar intensifierad sommarkänslostorm.
Alla vet att de gjort det förr. Att det funkat då och att det funkar nu och att det förmodligen kommer att göra det om 30 år också om de bara skulle orka damma av Farfisaorgeln och popmelodierna.
Frågan är bara: har det någonsin funkat så bra som sommaren 2013? Musikaliskt sett är jag säker: det har det inte. Det är lätt att glömma ibland att Gyllene Tider är ett förträffligt popband med musikanter som har den där bandkänslan när de lirar ihop. Den som inte går att köpa sig till, den man repar sig till. Tre veckor i Tylösand har uppenbarligen gjort underverk och den första timmen av de dryga 90 minuterna går i ett hejdlöst tempo. Ärtiga, snärtiga versioner av Går och fiskar och Hjärta som brinner, ett 81-parti och så vips ett kort akustiskt parti som visslar förbi utan att störa. Per Gessle är på gränsen till övertänd, men sjunger med en inlevelse jag inte hört på länge. Det är kul det här, det märks. Jag skulle kunna fortsätta rapa upp alla hits som kommer mot slutet, ni kan dem alla och vet att de kommer, men jag kan avslöja att samtliga förmodligen aldrig har låtit bättre. När vi två blir en? Japp. Flickorna på TV2? Absolut? Sommartider då? Verkligen. Enda plumpen är egentligen de nya låtarna men de är få. Och Billy är väl roligare på pappret än i realiteten.
Bring on Ullevi!
