Per Gessle påtalar gärna att låtarna till nya skivan är skrivna specifikt för Gyllene Tider. Till skillnad från vid senaste återföreningen då materialet hämtades ur lattjolajbanlådan med outnyttjade idéer och halvfärdiga refränger.
Alltså är det här en närmast arketypisk GT-dänga som hittad i samband med arkeologiska utgrävningar i popmyllan utanför Harplinge. Skulle man göra en pastisch på en Gyllene-singel skulle den låta exakt så här. Med ett överflöd av charmerande nödrim, åh-åh-åh-körer, popnördiga referenser och, förstås, det obligatoriska farfisa-solot.
Jag förväntar mig ingenting annat än just detta. Det skulle bara kännas märkligt om Gyllene Tider försökte göra någonting förutom att härma sig själva.
Det som däremot är lite tråkigt är att Per Gessle inte tycks vara i toppform. 1996, herregud det är en evighet sedan, när Gyllene Tider gjorde ett första återtåg spottade Gessle ur sig välsvarvade poplåtar så det räckte till båda sidor av singlarna.
Man blir yr kommer alldeles säkert vara funktionell på sommarens scener inför en juni-juli-augusti-varm och välvillig publik. Ställer man den mot bandets starkaste popraketer från förr får den dock svårt att hävda sig. Detta sagt gillar jag att b-sidan är lekfull, närmast tramsig på ett sätt som visar att Gyllene Tider har banaliteten i behåll.
Just blandningen av Gessles rörande perfektion i kombination med bandets, visserligen välregisserade, men avslappnade attityd och förstås att det aldrig dröjer innan refrängen kommer ar alltjämt Gyllene Tiders styrka.
Man blir yr av Gyllene Tider på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=28P15G6vJhc
