Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Björn Larsson Rosvall

Gunnar Gillberg: Vad vilja Socialdemokraterna?

Gästkrönika Det frågade sig August Palm för 135 år sedan. Aldrig har väl frågan varit mer relevant än just nu, skriver sociologen Gunnar Gillberg.

Regeringen har under kort tid gått från stolta deklarationer om att det inte finns någon gräns för flyktingmottagandet, till panikåtgärder som får Sverigedemokraterna att framstå som liberala. Vissa hävdar att verkligheten hunnit ifatt en socialdemokrati som sedan lång tid tillbaka styrs av en elit som förlorat kontakten med världen utanför kanslihuset och Bommersviks seminarierum.

Migrationsfrågan har hur som helst skakat om det socialdemokratiska partiet och synliggjort de ofrånkomliga målkonflikter som finns mellan en gränslös solidaritet och ett generöst välfärdssystem. Denna insikt tycks ha kommit som en blixt från klar himmel. Det borde den inte ha gjort. Denna klarsyn har i allra högsta grad varit närvarande inom socialdemokratin och kombinerades länge framgångsrikt med en internationell solidaritet som satte avtryck i världen. Olof Palme sa exempelvis följande när han 1977 fick frågan om hur främlingsfientlighet skulle motverkas i samhället:

”För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem.”

Vi måste med andra ord handskas varsamt med den överenskommelse mellan stat och medborgare som bland annat innebär ett högt skatteuttag i utbyte mot social trygghet och jämlikhet. Bryter staten denna överenskommelse riskerar vi en systemkollaps som är långt mer allvarlig än den som diskuteras just nu. 

Det problem som socialdemokratin nu tvingas hantera är hur alla de som kommer hit skall integreras i samhället. Även om invandringen i vissa fall innebär ett kompetenstillskott, så är många som kommer till Sverige lågutbildade. Vi har redan nu stora grupper i samhället som befinner sig långt ifrån den reguljära arbetsmarknaden.

En genomgripande förändring av den svenska arbetsmarknaden är lösningen som allt oftare hörs i debatten. Nya låglönejobb inom den okvalificerade tjänstesektorn skulle kunna fånga upp dessa grupper. Det är mycket möjligt att en sådan lösning är den enda rimliga, men i praktiken innebär den att vi på nytt accepterar ett klassamhälle där livsvillkor och livschanser fördelas allt mer ojämlikt.

När Reinfeldt 1993 skrev om ”Det sovande folket” pläderade han för just detta, att välfärdsstaten bör reformeras, det vill säga raseras, och att arbetsmarknaden måste avregleras. Med facit i hand kan vi konstatera att talet om öppna hjärtan tog oss en bra bit närmare det systemskifte som högern alltid önskat. Och socialdemokratin stod handfallen.

Dagens socialdemokrati tycks ha förlorat insikten om vilka krafter som sätts i rörelse när balansen mellan invandring, arbetsmarknadens struktur och jämlikhetspolitiken rubbas. I stället har en verklighet konstruerats som inte finns, där målkonflikter saknas och där den sociala sammanhållningen och legitimiteten för skattesystemet tas för givna. När verkligheten nu kolliderar med dessa föreställningar saknar man både svar och handlingskraft. I stället reagerar man i panik med ogenomtänkta förslag och ad hoc lösningar.

En framgångsfaktor, som under efterkrigstiden gjorde socialdemokratin till den centrala kraften i svensk politik, var förmågan att balansera motstridiga intressen. Den insikt som Palme gav uttryck för 1977 var ett exempel på detta. Denna realism måste återerövras. En politik måste utformas där den sociala sammanhållningen sätts i fokus och där den internationella solidariteten i första hand riktas mot ett stöd till de konstruktiva krafter i världen som på allvar kan motverka de globala orättvisorna.

För att desarmera den sociala bomb som skapats i landet, när Europas i särklass mest generösa invandringspolitik under lång tid kombinerats med skattesänkningar och en naiv syn på integration och mångkultur, krävs en tydlig integrationsstrategi och ett kunskapslyft av historiska mått. Alternativet är ett klassamhälle med etniska förtecken som på allvar kommer att hota, inte bara det svenska välfärdssamhället, utan också den sociala stabiliteten som gjort Sverige till ett föredöme i världen.

Lektor vid Institutionen för

sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet

Mest läst