Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Humorproffs. GP:s recensent imponerades av Grotesco-ensemblens lyskraft under föreställningen i Lisebergshallen. Från vänster: Per Andersson, Emma Molin och Henrik Dorsin. Bild: Bild: Björn Olsson

Grotesco straffar publiken med döden

Scenkonstrecensioner

Show

Show

Grotesco

Lisebergshallen

Publik: 1 523 (utsålt)

Bäst: Den som är 30 minuter tidig får en oanad bonus i form av ett obekvämt Q&A med det fiktiva Öyvind Stenstjerne Stenson-sällskapet.

Sämst: Fyrans spårvagn, Kortedala, Korsvägen, Olskroken, GP, Kvillebäckstorget ... Den lokala anknytningen är ansträngd.

Publiken må ha köpt biljett till turnéversionen av humorgruppen Grotescos prisbelönta show Grotesco på Scala, men i Lisebergshallen affischeras för en helt annan uppsättning: Stackars Koppelman. Ett gräsligt kammarspel av den extremt bortglömda sekelskiftesdramatikern Öyvind Stenstjerne Stenson.

Grotesco låter skämtet gå långt. En hel kvart hinner spelas av pjäsen innan Dorsin och kompani bestämmer sig för att dra undan mattan rejält, och Johan Rabaeus (!) meddelar att publiken, som straff för att ha betett sig illa, ska straffas med döden.

Dödstemat löper sedan som en röd tråd genom revyn. Divideringar äger rum på scenen mellan försäkringsbolaget Limbo och helvetets demoner om vi ska fördömas eller komma till himlen, och Henrik Dorsins välkända Cornelisgestalt tjänstgör som vår ständigt hummande ciceron på resan genom skärselden.

Det är så fruktansvärt roligt, så fruktansvärt, fruktansvärt roligt, detta förtjusande roliga timmen-svammel. Utan att det alltid går att sätta fingret på varför, ens för den som ägnar hela den väl tilltagna speltiden (tre timmar!) åt att försöka.

Ensemblens lyskraft är ett uppenbart skäl. Dorsin är som alltid Grotescos trygga fond och motor. Emma Molins underskruvade minspel gömmer tre outtalade repliker per smilgrop, och Per Andersson är... tja. Per Andersson är ett hjärtfel waiting to happen, helt enkelt. Befängd, sprallig, övermänskligt energisk, och hysteriskt, häpnadsväckande skitkul – precis, hela, tiden. Vid flera tillfällen verkar också hans ensemblekollegor ha svårt att hålla sig för skratt.

Svärtan som finns i botten av all Grotescos komik, vilken genom åren har lett till både polisanmälan och folkets gunst, är en annan av anledningarna. Den förklarar dock inte varför det är så lustigt att Linus Eklund snubblar på en stege, eller hur det kommer sig att jag fnissar mig kissnödig när Emma Peters spelar försmådd dramatenskådespelerska som ropar könsord till scenrivalen.

Mysteriet består, och kul får för en gångs skull bara vara kul.

Allt är förstås inte lika roligt. Den evighetslånga tramstolkningen av 90-talsfilmen Juryn bygger på samma princip som Ronny & Ragge och den mest citerade sketchsviten i Hipp-hipp: Att låtsasamerikanska låter skoj. Uthärdligt för den som är i rätt stämning, men ack så slitet.

Mest läst