Pedagoger utan ämneskunskap. Tvivelaktiga personer i ledningen. Suspekt betygssättning. Skolverkets tillsyn av fristående skolor har genom åren avslöjat både mer och mindre allvarliga brister.
Det är bra. Missförhållanden orsakar eleverna skada. Därför måste de så snabbt som möjligt kunna avslöjas.
Att kvalitetsbrister upptäcks är dock vanligt även vid Skolinspektionens kontroll av kommunala skolor. Vid en kvalitetsgranskning av Kapareskolan i Kungsbacka förra året anmärkte Skolinspektionen exempelvis på att undervisningens arbetsformer och innehåll i för liten utsträckning anpassades till eleverna.
Hur väl känner kommunala skolpolitiker, eller tjänstemän inom förvaltningen, redan till brister av sådant eller allvarligare slag? Och i så fall, i hur stor utsträckning har det lett till åtgärder?
Frågorna är motiverade eftersom Skolinspektionen, i en debattartikel i DN, anger det dubbla skyddet av kommunala skolor som motiv för skarpare tillsyn av friskolor.
I exempelvis Kungsbacka rasar nu ett skoluppror. Huvudmotivet är resursbrist och föräldrarepresentanter anklagar politikerna för att sakna insikt om missförhållanden. Bristerna består i allt från att elever tvingas stressäta i korridorer för att de inte får plats i bamba, till att elever i behov nekas särskilt stöd med hänvisning till sparkrav.
Ovanstående konflikt känns igen från fler kommuner runt om i landet. Göteborg är inget undantag, snarare tvärtom. Här startades inför valet ett barnparti som ett led i protesterna mot allvarliga försämringar av skolornas kvalitet, försämringar som värst drabbar de barn som har störst behov av stöd och trygghet.
Vidare erkände den styrande majoriteten länge öppet att kvalitet i förskolan var ett underordnat mål, trots att det enligt Skolverket skall likställas med kravet på barnomsorgsplats i tid. Nu har retoriken förändrats, men i praktiken fortgår kvalitetsförsämringarna runt om i stadsdelarna.
Den pågående och välmotiverade debatten om vinstutdelning i friskolor kan där leda till ett ökat kvalitetsfokus kopplat till skarpare åtgärdskrav. Vidare pekar Skolinspektionen på vikten av att framöver i förväg undersöka nya skolaktörers vandel samt att regelbundet kolla att fiffel med elevantal inte förekommer.
Sådana inspektioner bör ses som självklara. Lika viktigt är dock att göra det svårare för kommunala skolor och deras huvudmän att komma undan med att bedriva undermålig verksamhet.
I Skolinspektionens årsrapport för 2009 (som presenterades i höstas) redovisas en rad bristområden. Vid sidan av tillkortakommanden som rör undervisningen, anmärks kraftigt på många skolors oförmåga att garantera eleverna en trygg skolmiljö. Mest nedslående är att Skolinspektionen tvingas konstatera att det brister som rapporten lyfter fram har påtalats vid upprepade tillfällen i tjugo års tid.
Det visar att det inte bara är kontrollen som brister utan också viljan eller förmågan att åtgärda kända problem. Det är illavarslande.
11/2 -11