Jo, det finns sannsagor fortfarande. En av dem berättades i mässen på ostindiefararen härom året. Lennart Lundgren jobbade som kock och brassade käk för mannarna. Han blev så tagen av Andreas Greiffes berättelse om sjömannen som fick återuppleva sina minnen att han vill att alla GP:s läsare skall få höra den. Och kanske ta intryck ...

- Jag såg en notis om att det behövdes frivilliga jungmän på ostindiefararen, berättar Andreas Greiffe. Jag fick jobb där en sommar med att dreva och tjära och lärde känna skeppet. Nästa år hoppas jag få följa med på seglingen till OS i London.

Han är utbildad räddningsdykare och jobbar som brandman på stationen i Mölnlycke för räddningstjänsten Storgöteborg, medan han kompletterar sina betyg på Wendelsbergs folkhögskola. Han är uppvuxen på Lidingö, men redan för tio år sedan flyttade familjen till västkusten. För några år sedan jobbade han inom hemtjänsten i Landvetter.

- Att jobba i hemtjänsten är tufft, tungt och roligt! Det är ont om tid, man kanske har fem minuter på sig att springa in och dela ut medicin och sedan vidare till nästa vårdtagare. Helst vill ju folk prata när man kommer, men det hinns sällan med.

Andreas har hört personalen, som har varit med ett tag, prata nostalgiskt om tiden då man kunde ägna en hel dag åt en vårdtagare; gå och handla tillsammans, laga mat, baka eller åka på utflykt. Själv fick han några dagars introduktion och sedan började verkligheten med tajt schemalagda turer.

- Man kan ha 10-20 vårdtagare per pass, det säger sig självt att man inte hinner umgås så mycket då. Det är mentalt påfrestande, men jag tycker att man jobbar för en fin sak. Jag är en väldigt pratglad person, men jag fick förklara att 'jag har bara tio minuter här med dig'.

Bland andra hjälpte Andreas en före detta sjöman, Stig Andersson, som hade fått ena benet amputerat och satt i rullstol. Han behövde hjälp med en hel del: dusch och påklädning och annat, så hos honom kunde Andreas lägga 40 eller 50 minuter.

- Vi hann prata en hel del. Stig berättade om hur han rest över hela världen med containerfartyg och bott utomlands i många år. Det var spännande berättelser om besök i främmande hamnar och kvinnor han mött.

När sjömannen blev sjuk och han fick benet amputerat ändrades livet totalt – han fick flytta hem och blev beroende av hemtjänstens hjälp. Han berättade ofta för personalen om sitt liv och frågade om inte någon ville följa med honom på en resa tillbaka till Spanien där han hade bott.

- Det var som en rolig grej – de svarade att 'visst, vi följer med dig', men ingen tog det på allvar. Förutom Stig, han levde på hoppet.

När Andreas hade lärt känna honom bestämde han sig för att han ville hjälpa honom att få uppleva gamla minnen.

- Jag frågade: 'Vill du verkligen åka?' Stig var som ett nyfött barn och sken upp och frågade: 'När åker vi?'.

Nu började ett hårt jobb. Andreas kontaktade sin chef inom hemtjänsten och frågade om han fick lov att göra detta – på sin fritid, naturligtvis. Han fick grönt ljus och diskuterade det med sjömannens gode man och familj. Han kollade upp om det fanns någorlunda handikappsanpassade resor och hotell i Alicante i närheten av La Marina där sjömannen hade bott.

- Jag insåg att det skulle bli en fysiskt krävande resa, men jag är vältränad, så det skulle nog gå.

Andreas beställde biljetter och hotell och tillsammans bestämde man budget. Andreas fick resa och logi, men lön ville han inte ha.

- Nej, jag ville göra detta för honom. Jag hade funderat mycket på hur det skulle kännas att sitta och längta efter att få uppleva något sådant här, men inte kunna realisera det själv.

Den stora dagen tog de taxi till Landvetter och checkade in. Nervositeten var stor, men sjömannen lugnade sig med en whisky före påstigningen. Trots det vällde känslorna upp och tårarna kom på planet. Efter byte i Köpenhamn med hjälpande personal kom de till Alicante på eftermiddagen.

- Jag kan ingen spanska och min engelska är ganska knagglig, men vi lyckades få en taxi till hotellet ute vid havet. På kvällen satt vi ute på Stigs balkong och njöt av solnedgången.

Därpå följde några härliga dagar på stranden, under ett parasoll, med svalkande drycker och långa samtal. Anders berättade om sig, om fotboll och hockey, medan sjömannen berättade om sitt forna liv. Så smått började de sedan reka framkomliga promenadvägar till sevärdheter och små restauranger tills de var mogna för en utflykt till La Marina.

- Där var inte handikappanpassat alls, jag fick lyfta över honom till en solstol och släpa den ut genom sanden. Folk kom fram och försökte prata med oss. De tyckte det var fint och undrade om det var min farfar. Vi lät måla låtsastatueringar – han ett ankare och jag en ros.

När de sedan körde rullstolen mot byn började sjömannen känna igen sig. Han pekade ut byggnader och ville längre och längre bort. Nu började det bli riktigt tungt att släpa på rullstolen, men Andreas bet ihop. Efter säkert en mil kom de äntligen fram till gamla La Marina och träffade en dansk kvinna som sjömannen en gång haft en relation med. Stämningen blev väldigt laddad och ännu starkare blev det när sjömannens gamla hund, Lucky, kom lufsande och genast kände igen honom. Hon hoppade upp och hälsade och tårarna kom på nytt.

- Vi tog en öl – hon var ju danska – och hon berättade om vart alla gamla vänner tagit vägen. Jag tog bilder på henne och hunden och Stig ville inte åka hem, men vid midnatt måste vi ändå bege oss till hotellet. Vi satt länge den natten på balkongen, lyssnade på syrsorna, pratade om det som hade hänt och begrundade ...

Nästa dag reste de hem till Landvetter och hemtjänstens personal tog emot dem och hade tusen frågor om vistelsen.

- Stig var glad som en sol, solbränd och tatuerad. Han kan leva hur länge som helst på minnena. Jag har varit och fikat med honom då och då sedan dess och vi tittar på bilderna.

Andreas har lämnat hemtjänsten för arbetet som brandman. I framtiden kan han tänka sig att utbilda sig till polis, sjuksköterska eller kanske skådespelare. Han har fått smak på att jobba med människor.

- Med sjömannen lärde jag mig att ingenting är omöjligt, bara vi vågar lägga lite tid och tro så fixar det mesta sig!