Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    GP hemma hos: Annika Wiel Fredén

    Idrottstränare, journalist, fotograf och översättare står det i receptet. Krydda med en rikskänd blogg och dikter och anrättningen blir riktigt spännande. Annika Wiel Fredén är helt klart en annorlunda tallrik på handbollsfamiljens smörgåsbord.

    Det var inte lätt att hitta ett passande datum i ett tajt schema, men bara några dagar innan avresan till VM i Brasilien ställde sig Annika Wiel Fredén i köket och kockade ihop en supé till GP:s hungriga och nyfikna (se menyn).

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Några minuter tidigt kliver vi in i den personligt inredda tvåan och fastnar direkt framför en stor världskarta med gula nålar på. Väldigt många i Europa, spridda skurar över resten av världen och en liten burk med fler som längtar efter att bli fästa. Annika Wiel Fredén stoppar in plåten i ugnen, ansluter till kartan och börjar berätta om ett resereportage hon läst. Ni får den korta versionen: en tjej liftade till Ryssland och fick gömma sig i släpet när lastbilen körde över gränsen.

    - Det är såna äventyr jag längtar efter och jag skulle hemskt gärna vilja bo i Ryssland. Jag vet inte varför egentligen, men jag gillar ju språk och ryska ligger högt upp på min lista.

    Vi stannar där, mitt på språkstråket, och reflekterar lite. För trots en rätt skoltrött gymnasietid har Björn Ranelid-markören, ordet, varit en nära vän också till Annika Wiel Fredén. Hon har alltid skrivit i någon form, utbildade sig till journalist på Ljungskiles folkhögskola i början av 2000-talet och pratar flytande danska efter fem år i Horsens.

    Med den egna bloggen blev hon offentlig och aldrig så mycket som för två år sedan då hon från just Danmark kritiserade sina landslagskompisars insats i World cup. Det blev ett jävla liv minst sagt och det spekulerades i om inlägget bidrog till att hon petades från 2009 års VM-trupp – kanske, kanske inte resonerar hon själv.

    - Det var en insikt om vilka regler man måste följa i en viss del av världen, och det kunde jag köpa, men jag ångrar ingenting. Det var en åsikt och jag tycker om att kommentera saker, men jag håller igen. Jag skriver bara tjugo procent av det jag skulle vilja skriva.

    Precis som för alla andra bloggare har twitter med tiden utvecklats till den primära kommunikationskanalen och eftersom jag inte har något konto är jag ingen "follower" och har följaktligen noll koll. Annika Wiel Fredéns hemsida däremot är öppen som en bok och bara något klick bort, under fliken Ord, hittar jag riktigt personliga grejer, som den här:

    Därför

    jag säger: dra åt helvete.

    du säger: jag är redan där.

    - Jag tycker inte det är svårt att skriva dikter, det kommer enkelt. Jag skriver dom för stunden och det är väldigt mycket uppbrott och svek. Däremot tycker jag det är svårt att skriva positiva texter. Det är lättare att sätta ord på sånt som är jobbigt, berättar 33-åringen och funderar över varför hon lägger ut.

    - Jag vet faktiskt inte. Det är svårt att publicera det man gjort själv. Jag är väldigt självkritisk, allt är inte bra. Det finns mycket mer, men jag sållar.

    Med en mamma och syster som är konstnärer, en annan syster som är kulturarbetare (musiker, skådespelare) och en pappa som ville bli journalist är det kanske inte så konstigt att Annika Wiel Fredéns liv tagit den riktning det har. Bloggar, twittrar och skriver dikter gör hon för sin egen skull – fotograferar och layout för hemsidor gör hon för pengar. Vad det skall bli av den mixen när handbollskarriären är över har hon ingen aning om.

    - Det är lite svårt. Det känns som om jag måste hitta mig själv när jag slutar. En del av mig kommer att försvinna och det tror jag blir en tuff och konstig omställning. Jag vet inte ens om jag skall jobba som journalist. Jag vill skriva, men vet inte vad – det är det jag håller på att lista ut.

    Sportjournalist?

    - Det är många som tror det, men jag hatar sport. Det är bara handboll jag gillar.

    Kvällen avslutas som den började, framför världskartan, och Annika Wiel Fredén pekar i samtliga väderstreck. Hon vill se allt, men inser att det knappast är görligt. Thailand, Las Palmas och andra resmål där det finns svenska köttbullar går bort och hon funderar länge på vart det bär i väg nästa gång – Bahamas fick en nål i somras.

    - Jag vill se Afrika och skulle kunna tänka mig att jobba som volontär. Jag kan sakna att inte kunna hoppa på den där lastbilen, men jag gör ju å andra sidan det jag vill. Det är ingen som tvingar mig att spela, men jag ser fram emot att kunna välja själv vart och när jag åker.

    Med det sagt – räknas verkligen handbollsresorna (flest nålar)?

    - Ja, det gör dom, men hade jag rest på egen hand hade jag nog sett och gjort andra saker. I Peking-OS till exempel var ju allt så inbyggt. Vi var på muren, på Himmelska fridens torg och i den förbjudna staden, men fick inte myllra omkring själva. Jag skulle vilja åka med polarna, men det går ju inte så länge jag spelar.

    När går det då?

    - Först OS (London), sen får vi se vad som händer ...

    Fotnot: Efter förlusten i VM:s åttondelsfinal, mot Frankrike, valde Annika Wiel Fredén att inte åka hem till Sverige med resten av laget utan satte sig i en bil tillsammans med några i ledarstaben – destination Rio de Janeiro. Hur den utflykten artar sig skriver Wiel Fredén om på sin blogg – att läsa om besvärligheterna på första dagsetappen var inte bortkastad tid.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.