Gloria vibrerar av liv och längtan, och Paulina García är lika självklar som magnifik i huvudrollen. Oavsett om hon vaxar benen eller skjuter paint ball är vi fullständigt med henne i varje syssla, i varje scen, känner det hon känner. Delar hennes glädje och sorg.
Det är omöjligt att värja sig för omedelbarheten i Glorias väsen. Närmast hudlöst tar hon in allt som händer runt omkring sig med samtliga sinnen.
Sebastián Lelio berättar skickligt i musik och bild, med delikat dialog och undertext. I centrum står hans egensinniga huvudperson som vägrar lägga band på sig och stänga av. Gloria är kontorist och tvåbarnsmor i övre medelåldern, sedan länge frånskild och nöjd med friheten, livet som singel. Hon älskar att klä upp sig, gå på lokal och dansa, kanske träffa någon. Samtidigt kämpar hon med barnens vuxenblivande, genomlider sömnlösa nätter lyssnande till en livskrisande granne, och går i skratterapi. Mötet med Rodolfo (Hernández) på en svettig salsa-klubb leder vidare till förälskelse och passion. Känslor som blir allt mer tilltrasslade och komplicerade under filmens gång. Hoppet drar med sig Gloria, och får henne att likt en tonåring vilja utforska livet, kärleken, ytterligheterna och de egna gränserna.
Gloria är på samma gång sårbar och stark, och påminner i stil och utlevelse inte så lite om de kvinnor som annars brukar befolka Pedro Almodóvars filmiska universum. Dramat ställer avgörande frågor och bjuder på en skön blandning av tunga livsinsikter och lättfotad magisk realism.
Regi: Sebastián Lelio
Chile/Spanien, 2013 (110 min)
BIOPALATSET, CAPITOL, ROY
