Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/7

Glenn Hysén vägrar bli vuxen

Fotboll För många är han fotbollslegenden, en av de stora. För andra: ett vuxet barn, eller en 56-årig tonåring. Som älskar Disneyfilm och hatar att ha tråkigt. Det här är berättelsen om Glenn Hysén – mannen som vägrar bli vuxen.

En av de stora grå lägenhetsklossarna i Brunnsbo på Hisingen, en marsdag som biter i fingrarna. Hissen upp till fjärde våningen. På insidan av dörren som öppnas hänger en träskylt i form av en glad hund som hälsar välkommen, men egentligen är det här katternas domän. I tvåan bor inte mindre än fyra stycken, långhåriga och stolta.

– Det är Camilla som är galen i katter. Men de två stora har vi skaffat sedan jag kom in i bilden, de är som lodjur. Chris och Hotch.

 

Sedan Glenn Hysén för ett halvår sedan träffade sin nya kärlek, 47-åriga Camilla Lendott, bor han för det mesta här, hos henne. Lägenheten i Lunden har sonen Anton lagt beslag på. På golvet framför den grå tygsoffan i Camillas vardagsrum står en bordsfläkt på full sprutt, Glenns ”klimakteriefläkt”, och på tv:n kämpar Pittsburgh och Boston om segern i en NHL-match.

Glenn och Camilla letar efter något gemensamt i Lunden, det är där de helst vill bo. Helst i något större, så att Camilla ska slippa ta emot sina nagelvårdskunder i vardagsrummet. Och så att Glenn ska slippa ha sina prylar på en stol. Men han har egentligen ingen brådska, ”trivs kanon, inga problem”, och Hisingen är sedan gammalt bekant mark. Det var här han bodde under hela uppväxten, först på Sommarvädersgatan, sedan på Inägogatan i Kyrkbyn, nära Wartagården. Med pappa Kurt, chaufför och lagerarbetare, och mamma Elvy som var dagmamma och hemmafru.

– Farsan var borta mycket men morsan var hemma jämt. De tillhörde ju den gamla stammen. Vi växte inte upp med någon nyckel runt halsen, jag och min tvillingsyrra, morsan var alltid där och det kändes tryggt.

 

Efter skolan spelade Glenn fotboll med grannbarnen, kom in och åt, stack ut och lirade vidare.

– Jag var hundraprocentigt servad hela den delen av livet. Det kan nog gestalta hela ens liv att ha den där tryggheten i botten.

 

Som vuxen tar Glenn allt som det kommer, oroar sig inte för något. Unnar sig att vara kvar i barndomens bekymmerslöshet.

– En gång var jag orolig i två veckor. Det var när jag var tvungen att sluta på Viasat och stod utan jobb. Men det löste sig. Annars? Nä.

 

Glenn Hysén är både lätt och svår att intervjua. Lätt för att han gillar att snacka, aldrig känner sig hämmad. Svår av samma anledning: den där klacksparksmentaliteten gör att han är i nuet hela tiden, har svårt att blicka vare sig framåt eller bakåt (”Hur var det att bli pappa för första gången? Kanon! Men jag minns inte detaljerna.”)

Svårt också för att allt redan är berättat. Om proffsåren i nederländska PSV Eindhoven, italienska Fiorentina och brittiska Liverpool, om tiden i landslaget och hemma i blåvitt. Det osannolika året 1982 när Glenn och resten av IFK Göteborg vann precis allt: serieseger, SM-guld, Svenska cupen och UEFA-cupen.

– Den eran går ju knappt att drömma om ens, hur fan kunde vi vinna så mycket? Vi var ett helt vanligt gäng dönickar bara. Jobbade på våra vanliga jobb på förmiddagen innan finalen mot Hamburg. Men vi visste inget annat och alla underskattade oss.

 

Det glittrar i ögonen. Glenn kan sakna de där åren ibland. Inte träningarna, men gemenskapen i omklädningsrummen och de stora ögonblicken.

– Livet har gjort mig medveten om att allt har så små marginaler. 1981 gick det kasst, då stod jag och Torbjörn Nilsson i en sportbutik i Angereds Centrum i timmar. Ingen kom. Ett halvår senare var vi på Gulins på Östra Hamngatan. 600 meter kö utanför, alla ville ha våra autografer.

 

Det var mycket fest på den tiden. Och genom åren. Glenn bär på många historier, om fylleskämt lagkompisar emellan, bastanta poliser som kastats i en pool i San Francisco. Glenn tar gärna en bira och har det gott.

Men alkoholen har också varit en tillflykt. Han har skiljt sig två gånger, separerat ytterligare några de senaste åren. Skilsmässan från Helena, efter 26 år tillsammans, var tuff.

– Jag är inte direkt stolt över att jag låg och smygsöp i soffan hemma. Men gör man det så är man inte där man ska vara i livet.

Ett tag drack Glenn varje dag, gömde whiskyglaset under soffan. Låg i soffan i månader. Då var han någon annan än den goa och glada, om än lite brötiga Glenn som han vanligtvis känner sig själv som.

 

Ett möte med Glenn väcker en del moralfilosofiska frågor. Kan man dra sexistiska skämt utan att vara sexist? Egentligen inte, säger logiken – och Glenn gör ju allt det där politiskt inkorrekta. Skämtar om kvinnor och bögar.

Säger könsord och refererar, välment men oreflekterat, till sina exfruars insatser hemma som "markservicen". Men samtidigt stöter man sällan på en person som gör så minimal skillnad på folk och folk. Som säger Hallå dö! till kungen och blir ilsk när folk tror att tiggarna utanför matbutikerna är organiserade.

 

Glenn önskar det bästa åt alla, det är uppenbart. Han försvarar den svage med kraft och står upp för allas rätt att få vara som de är. På det sättet var han en logisk talare när han invigningsöppnade Pridegalan i Stockholm 2007. Pissnervös, som han säger, med 15 000 personer i publikhavet och med en vetskap att många av dem inte ville se honom där. Många år tidigare hade Glenn slagit ner en, fick han veta senare, homosexuell man när denne tafsat på honom på en flygplats i Frankfurt.

– Han tog tag om hela mitt skrev inne på toaletten, och jag slog ner honom i ren reflex. Jag skulle göra detsamma i dag. Det hade ingenting med hans sexuella läggning att göra.

Men snacket gick: hur kunde han få tala på Pride, han som hade slagit ner en bög? Det krävdes mod för att kliva upp på scenen i Tantolunden.

– Jag visste att om jag gjorde minsta lilla misstag skulle hela talet landa helt fel. Så känsligt var det.

 

Men att tacka ja var självklart. I bakfickan låg tanken om att hans egen son kunde vara en av alla dem han talade om. Glenn hade aldrig snackat med Anton om det där, han är inte så bra på att prata känslor säger han, ”ingen psykolog direkt”, men han hade sina aningar.

"Hur lätt är det egentligen för en sextonårig fotbollskille att komma ut som bög inför sina lagkamrater?" frågade sig Glenn i talet. Det kändes viktigt att visa den egna sextonåringen därhemma att allt var okej. Att han inte var den där machofarsan som tidningarna skrev om.

 

Fyra år efter talet kom Anton ut som homosexuell i tidningen Offside. Nyheten slog ner som en bomb och det skrevs om Anton Hysén i hela världen. En fotbollsspelare som kommer ut, det hade bara hänt en gång tidigare i historien. Och den killen tog livet av sig. Glenn får ett ögonblicks allvar i blicken, lutar sig fram. Stryker två raspiga handflator mot varann.

– Det som kändes, och som känns än i dag, är att Anton hade tänkt flytta hem till en kompis om jag inte accepterade honom. Det gör ont att tänka på att han trodde att det hade kunnat hända, han är ju min son, jag älskar för fan honom. Oavsett vad.

Vi pratar om att det kanske är något inkluderande med att just Glenn Pridetalade. Kanske kan han, som pratar innan han tänker, som kör på och trampar i klaver, nå ut till fler?

 

Mycket kärlek, inte krångla till något, ha skoj. Det har varit Glenns papparecept. Han är glad att de blivit så bra allihop, alla fem barn, även om han minns de tuffa åren när han separerat från sin första fru, flyttat till Italien och bara träffade sina två äldsta några gånger om året. Det var tufft. Och "kanske inte helt lyckat".

Men han minns mycket roligt också. Hur han brukade bygga lianer i trappen och svinga barnen över kanten, ner i ett kuddhav.

– De har fått en och annan smäll kan jag säga. Jag har gärna velat vara den roliga farsan, velat att ungarna och deras kompisar ska känna att de kan komma hem och ha det gött bara. Att det inte måste vara så mycket allvar.

 

I dag är barnen vuxna, tre av dem har egna barn. Glenn försöker träffa dem så mycket han kan. Vad gör ni när ni träffas då?

– Det blir mest att jag kastar ner dem i soffor och sådär, så att de kommer i gång. De kan inte ligga och slappa i ett hörn direkt. Men de älskar när jag kör med dem.

 

Och så var vi där igen, i berättelsen om barnet Glenn. Mannen som skojbrottas med sina vuxna barn och som inte kan sitta still på semestern utan ”stojar i poolen, bygger sandslott, åker rutschkana”. Mannen som inte röstat på 20 år. Som inte tror att han skulle palla ett vanligt jobb längre, det skulle bli för trökigt, utan som luststyrt väljer och vrakar bland olika erbjudanden. Dagen innan vi träffas har han stått på Ullevi i snålblåsten i bara t-shirt och ”vrålat pizza” så länge rösten bar. Ett reklamgig. Han ställer upp i tv-program, podcasts och välgörenhetsevenemang. Vill kräma ut det han kan av berömmelsen, men också göra gott när han får chansen. Kan han bidra med något någonstans vill han göra det.

– Jag vet att jag är jävligt priviligerad. När jag lade fotbollsskorna på hyllan 1994 kunde jag bli expertkommentator, sedan har det bara rullat på. Jag ska vara väldigt nöjd och tacksam så länge någon ringer och vill att jag ska göra något. I fem-sex år till kan jag nog fortsätta såhär, kanske sju. Men det kommer en dag när telefonen inte ringer mer.

 

Vad ska du göra då?

– Jag får väl en pension, hoppas jag? Fast vad den blir… Jag vet ärligt talat inte. Där har du min akilleshäl, jag har inte koll på någonting. Camilla tycker att jag ska skärpa mig.

 

Glenn slänger en hoprullad papperstuss till Missy, den minsta katten. Han har lärt henne apportera som en hund, ”har ju en del tid att slå ihjäl”. Han fortsätter:

– Om tio år, då går jag kanske med rullator? Jag öser på när jag kan. Nu är jag frisk och kry, det är väl nu jag ska leva då?

Så funkar Glenn Hysén. Han tänker nu, inte sen. Och är inte ett dugg rädd för att åldras, känner sig inte gammal trots att han varit gråhårig sedan 25-årsåldern. (Då jobbade han som elektrikerlärling, och trodde ett tag att det var byggdamm från väggarna som hade satt sig i håret. Men det var det inte.)

 

För länge sedan satte Glenn upp tre livsmål: att skaffa en BMW, en rottweiler och att åka till Australien. BMW:n kirrade han tidigt, en rottweiler har han också haft.

– Alice. Hon dog i strupcancer för några år sedan, jag satt med hennes tass i handen och gråtskrek rakt ut. Fy fan. Men Australien är kvar.

Vad är det som lockar?

– Jag gillar ju naturfilmer. Det är inte det att jag vill bli uppkäkad av en krokodil, men jag vill åka dit och titta på djur och veta att ett enda bett, så är det ute med mig. Och så har jag hört att människorna är goa och trevliga och gillar bira. Det funkar nog rätt bra.

 

När Glenn för andra gången under intervjun får ett allvar i rösten är det när han tar upp en ytterligare dröm som ligger och puttrar under skinnet.

– Jag har en grej jag verkligen skulle vilja göra någon gång, innan det blir för sent. Som jag inte kan bestämma över själv. Det är att göra rösten till något dårdjur i en tecknad film, som Sid i Ice Age, eller Baloo, eller han Pumba i Lejonkungen, vårtsvinet. Fy fan vad roligt.

 

Glenn rabblar upp några förebilder, personer som lånat ut sina röster till tecknade karaktärer. Ulla Skoog, Ellen DeGeneres, Jan Rippe. Det är uppenbart att den här drömmen är på allvar.

– Ja. Jag skulle aldrig, aldrig säga nej till att göra det. Men det får inte vara något trökigt djur, sån är inte jag, säger han, fortfarande seriös, och ondgör sig en stund över att Disneyfilmerna numera kommer ut alldeles för sällan.

– Det är skittrist. Men nu väntar jag på uppföljaren om Doris från Hitta Nemo, du vet hon som inte minns något. Hon den blåa.

Den kommer du se direkt?

– Ja för fan. Det blir sketroligt.

Mest läst