Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Girlhood

Filmrecensioner

Drama

Drama

Girlhood

Regi: Céline Sciamma

Med: Karidja Touré, Assa Sylla, Lindsay Karamoh, Mariétou Touré m fl

Frankrike 2014

Det är ett helvete att växa upp. Att genomlida tonåren är att befinna sig i ett ständigt, ångestfyllt provrum med omgivningen likt ett brutalt obarmhärtigt smakråd till kompis utanför svängdörren. Man provar identitet på identitet, den ena skaver mer än den andra, drabbad av ett slags dissociativ störning försöker man anpassa sig samtidigt som man vill finna sin särart.

Årets bronshästvinnare vid Stockholms filmfestival handlar om sextonåriga Marieme som lever med sina småsyskon, sin kontrollerande storebror och frånvarande, hotellstädande mamma i ett av Paris banlieues till betongkomplex. En förort som, likt Clichy-sous-Bois där gnistan till 2005 års Parisupplopp tändes, till huvuddel är befolkad av invånare med afrikanskt ursprung.

Marieme får under ett samtal med skolans studievägledare veta att hennes betyg inte räcker till för att komma in på gymnasiet. Istället föreslås hon välja någon form av yrkesutbildning, något som Marieme inser kommer innebära att hon aldrig får möjlighet att bryta sig loss från sitt sociala arv. Utanför skolan sitter Lady, Adiatou och Fily – tre läderjacksklädda tjejer med obegränsad attityd. Kanske har de alltid suttit där men det är först nu som Marieme ser dem och låter sig snabbt tas upp som en i gänget. Ledaren Lady ger henne namnet Vic och under sommaren ägnar de fyra tjejerna dagarna åt att ta tunnelbanan in till centrala Paris där de hänger i köpcentret Forum des Halles och snattar, muckar och är allmänt hårda eller rör sig bland ungdomarna kring Grande Arche i La Défense.

Med få ord glänser debuterande Karidja Touré i rollen som Marieme i denna feministiska ”passage à l’âge adulte”-historia. Hon varierar sömlöst uttryck och mognadsgrad, men byter även utseendemässigt skepnad för varje episod som filmen är uppdelad i – fyra avsnitt, vart och ett avgränsat med svartruta och Para Ones suggestiva, elektroniska soundtrack. Mariemes hår går från cornrows i skolan till utsläpp som gängmedlem vidare över till blond peruk när hon langar droger åt den lokala skurken Abou för att slutligen framträda i avklippt hår med bylsig grå collegetröja, khakichinos och lindade bröst för att smälta in bland (och som skydd mot?) de unga männen i hennes närhet.

Precis som en tonårings sinnesstämning växlar berättandet mellan humörmässiga ytterligheter – från eftertänksamt och sorgset lågmält, närmast ordlöst, till gapigt, förbannat och obstinat för att däremellan vara hoppingivande och humoristiskt – filmat med en ömsint cinemascopeblick av Crystel Fournier som även hon fick pris vid Stockholms filmfestival.

Men ingenstans finns några egentliga löften om radikala förändringar i tillvaron. Mest handlar det om att finna avbrott från tristessen och – viktigast av allt – att bli sedd, något som sublimt manifesteras då de fyra med stulna pengar tar in på hotell där de dricker rom och cola, röker på och provar kläder de stulit, med larmbrickorna fortfarande fästa vid plaggen. För en stund badar det sterila hotellrummet i indigo medan de sjunger med i Rihannas Diamonds och gör låten till sin egen hymn (”So shine bright, tonight you and I/We´re beautiful like diamonds in the sky”). En förfest utan planer på att dra ut på stan, där rummet är deras frizon från ansvar och skyldigheter men kanske framför allt en tillflykt undan männen – de övervakande, värderande och fördömande vare sig det handlar om bröder, fäder eller killgängen i de grå höghusens skugga.

Mest läst