Det är inte ofta man blir skräckfilmsrädd när man går på teater. Sådär så att andan fastnar i halsen och man rycker till vid minsta ljud. Men när prästen Claire ligger och kurar i församlingshemmet och väntar på att pojken med vapnet ska hitta mrs Sing och henne, pojken som spelat musik högt i sina hörlurar medan han skjutit, och nu obönhörligt långsamt, nästan uttråkat närmar sig för att avfyra det allra sista skottet, då behövs inga filmspecialeffekter. Jag måste kväva impulsen att grabba tag i handen på den främmande farbrorn bredvid mig.
För sällan har jag sett en så kort föreställning, dryga timmen bara, med så hög densitet. Det är prästen Claire med sin kör – Kristina Brändén Whitaker – som med en besatthet gränsande till fanatism söker efter någon form av sanning kring det hon varit med om, och föreställningens stora behållning The Boy – Ashley Gerlach – som med mild frenesi elegant glider mellan rollerna.
En minut är han ynglingen, skrämmande i sin narcissistiska vrede med sina drömmar om styrka, nästa minut Claires förtvivlade partner Catriona och sedan en högerextrem politiker som ska hämta på dagis och tycker att visst det här var ju en trist historia, men verkligen inte VÅRT fel. Allt utan att missa en takt.
Och i bakgrunden: kören, raka vägen från antikens grekiska dramer, via ett progressivt samtida församlingshem. Olika körer varje kväll, får vi veta efteråt, men ändå så sömlöst inkorporerad i föreställningen.
Ibland bidrar den med humor – det är något med Dizzee Rascal-låtar i välkammade körstämmor à capella – och ibland med ren spänningsmusik. Samtidigt som kören agerar en månghövdad organism, mitt emellan rekvisita och biroll, så ramar den effektivt in och lyfter fram dynamiken mellan Claire och pojken.
Man behöver inte veta att dramatikern David Grieg skrivit The Events i kölvattnet av attacken på Utøya för att snabbt känna igen sin samtid och de sår den bär.
För hur går man vidare? Hur ska Claire gå vidare? Jakten på ett VARFÖR tar över hennes liv. Långsamt äter det henne och hon får till synes ensam bära vårt kollektiva trauma. På facebook tror de att hon har förlåtit, säger hon. De delar i tiotusental och likear och framhåller henne som ett föredöme. They like that on facebook.
Men har hon förlåtit? Kan hon det? Kan vi? Om man biter fast som en grävling i sitt raseri och vänder våldet mot förövaren i stället? They wouldn’t like that on facebook.
