Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gessle har samlat refrängerna

Förra sommaren stod han och Gyllene Tider inför 42 000 på Ullevi, han som säger att han är en ganska medioker musiker. Men hitlåtar som aldrig dör kan han skriva, ensamvargen Per Gessle. Och det har han gjort i 35 år. Nu ser han tillbaka, i bok- och boxform.

”Hi, this is Per from Roxette and you are watching The Morning Show”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

”Hi Larry, this is Per from Roxette, I just wanna wish you a very good birthday, keep it up man”.

Utanför fönstret till den lilla studion i tv-huset på Gärdet rastar tv-profilen Jonas Leksell sin hund. Inne i studion vars ena kortsidevägg täcks av en så kallad greenscreen, sitter Per Gessle framför en tv-kamera. I örat har han en australisk journalist med lite delay, ljudet är en aning försenat. Med sig har han ett helt team, skivbolagets Frida Skogh, managern Marie ”Dimman” Dimberg och sminkösen Lisa Derkert. Under de timmar vi ses är dessa tre personer inte långt borta från Per Gessle.

Gång på gång får han frågor om hur han en gång i tiden träffade Marie Fredriksson, om hur det gick till när The Look blev en hit via en utbytesstudent och en studentradiokanal i usa och om han trodde att Roxette skulle kunna komma tillbaka efter Maries sjukdom. Med stort tålamod berättar han att han, trots att Roxette hade en lång paus från hösten 2002, hade väldigt mycket att göra och att hans soloprojekt och hans svenska band faktiskt är hyfsat stora på hemmaplan. Han förklarar hur det var under Party Crasher-turnén, i Amsterdam i maj 2009, då Marie Fredriksson kom upp på scenen och sjöng It must have been love. Det var den första turnén i Europa under eget namn och han blandade friskt, eget med Roxette. Han beskriver tårarna, glädjen och känslorna när ett återförenat Roxette var ett faktum efter Maries sjukdom och bortavaro. Samtidigt flikar han in att det är en lynnig och förändringsbenägen bransch, att man inte ska ta något för givet.

Per Gessle sitter här för att han älskar popmusik och populärkultur. Han varvar upp när han får prata om sådant som varför vissa artister säljer ut de stora arenorna år efter år och andra inte. Han är en av dem, även om det inte alltid uppmärksammas i Sverige. Nu sammanfattar han sin karriär, berättar om sina tankar om musiken och vägvalen i en engelskspråkig bok och en svenskspråkig, samtidigt som han har gått fullständigt bananas i sitt grävande i sin egen musikkatalog. Det visar han upp i en box med tio cd-skivor och en vinyl som nyligen släppts.

Efter fotograferingen väntar lunch och sminkösen, Per och jag tar plats i Marie Dimbergs bil. Ett bord är bokat på restaurang och i bilen diskuterar Gessle och Dimberg Pharrell Williams, vars konsert i Stockholm båda kommer att missa.

– Vårt hotell i Tylösand, där jag är delägare, har en stor konferens så jag måste vara där och visa mig.

Hotel Tylösand, eller snarare Tylösandskompaniet, ägs till hälften av Per Gessle och gick med 6,5 miljoner kronor i vinst 2013.

Managern gnäller på trafiksituationen på Östermalm och Per Gessle som bor på stadsdelens kanske allra finaste gata, Strandvägen, hugger tillbaka och säger att det ändå bara är tio procent så krångligt som att köra i Göteborg.

– Varje gång jag kör i Göteborg så hamnar jag under någon bro och helt plötsligt är jag i Bovallstrand. En gång för jättelänge sedan började min första Ferrari koka på en bro. Det var kö och jag kom ingenstans. Det var en sådan usel Ferrari som man inte kunde stänga fönstren på, det var en glipa mellan fönstret och karmen.

Veckan efter vår intervju gick Per och de andra i Roxette-teamet in i studion för att spela in nytt material.

– Jag tror att Roxette kommer att göra det mycket framöver, använda sig av den moderna tekniken och av datorer. I alla fall på skiva, det kommer bli modernt. Fast på vårt sätt. Jag har min stil, min röst och mitt sätt att skriva låtar och varje gång jag går för långt ifrån det, så tycker jag inte om det längre.

I höst åker Roxette ut på en ny turné. Den börjar i Ryssland och sedan blir det bland annat Australien i februari, därav dagens tv-intervjuer. Efter det blir det Europa nästa sommar,  Nord- och Sydamerika hösten 2015 och därefter Sydafrika 2016. Ungefär 100 spelningar väntar.

Den förra turnén med 150 konserter inför 1,5 miljoner människor tog Roxette till 46 länder mellan 2010 och 2012.

Musikaliskt rör Per Gessle sig mellan tre världar, om man ska förenkla resonemanget. Det är Roxette, Gyllene Tider som släppte sin senaste skiva förra året, Dags att tänka på refrängen, och solokarriären där han gjort skivor både på engelska och svenska. Han säger att han alltid har ett projekt på gång. Eller två. Han har ”alltid antennerna ute”, han jobbar när han ”får feeling”, inte mellan nio och fem.

För att förstå Per Gessle lite bättre måste man känna till att för honom som ung hemma i Halmstad var popmusik som en egen och magisk värld, en spännande, farlig och sexig värld (trots att han ”knappt visste vad det var på den tiden”).

– Det var ett parallellt universum på något sätt. Som jag inte hittade någon annanstans. Jag har alltid varit mycket av en ensamvarg. Popmusiken blev något jag tyckte mycket bättre om än skolan. Jag kände mig aldrig hemma i skolan.

Han säger att han är sig ganska lik, trots att han har varit popstjärna i 35 år. Han menar att han har präglats av sin barndom och de tidiga tonåren.

– Jag insåg när jag fick barn själv, att jag har förträngt grejer. Jag har känt: ’Hoppas inte Gabriel får gå igenom det här’. Allt från mobbning till utanförskap, sådant som var ganska jobbigt för mig. Det har säkert gjort att jag har blivit en sådan person som minsann ska visa världen att jag kan, säger Per Gessle och fortsätter:

– Men jag upplever inte det som en revansch. Det är mest att jag alltid har känt att jag har kunnat så mycket mer än jag har fått visa. För mig själv mest, inte så mycket för andra. Som ung var min stora fråga i livet: Vad fan ska det bli av mig när jag blir stor?

Fortfarande är Per Gessle en ganska inåtvänd människa, han är ingen social typ, något hans fru dock är. Han är inte den som står och välkomnar folk till Hotel Tylösand, och när det är vernissage där kommer han alltid två timmar senare. Han trivs helt enkelt inte i sådana situationer.

Fortfarande är Per Gessle en popälskare. Det är musiken han vill prata om, inte pengarna eller affärerna. Så han bubblar på, engagerat och engagerande, om låtskrivarprocessen som är som ett pussel där han vill vara involverad i varje liten bit. Han ser lycklig ut när han beskriver sin låtskrivarstyrka som också råkar vara det han alltid varit intresserad av, en bra melodi och en bra refräng. Varje låt ska bli så effektiv som möjligt. Det ligger i hans dna. Han ser drömmande förtjust ut när han berättar om hur det var att som ung lyssna på Lola  av The Kinks i hörlurar och om sin kärlek till tuffa ljud och effekter.

– Min son är 17 år, han kan komma inspringande till mig och säga: ’Pappa, lyssna på det här ljudet.’ Så är det något spel som har ett spejsigt syntljud som han tycker är kul och spelar om och om igen. Jag var precis likadan. Det fanns ljud jag kunde spela om och om igen, för det lät så gott. Varför gillar man vissa saker? Ja, det går inte att förklara ens under pistolhot.

Orolig över att den där glädjen ska försvinna, över att låtskrivargnistan ska släckas, det är han inte. Mycket för att han, förutom under ett par tunga år på 1980-talet, alltid har jobbat i medvind. Hans låtar spelas på radion, hans turnétröjor går åt som smör, liksom konsertbiljetterna och han tycker att han får respekt för det han gör. Han tycker om ”allt”, hela grejen med musiken.

– Det låter klyschigt, men jag är otroligt tacksam för allt som hänt. Jag försöker alltid tänka på det, som när Marie och jag är på scenen: ’Händer verkligen det här, spelar vi verkligen på Tower theatre i Philadelphia, där David Bowie spelade in sin liveplatta?’.

Med åren har tävlingsinstinkten dämpats och självförtroendet har blivit bättre. Han ”behöver” inte en USA-etta till. Själv tackar han samarbetet med musikern, producenten och studioägaren Christoffer Lundquist för det lugnet och den musikaliska lekfullheten som denne står för. Det var 2003, i Christoffers studio i Skåne, under inspelningen av Per Gessles Mazarinskiva som bland annat innehöll Här kommer alla känslorna på en och samma gång, som Per började tänka på ett annat sätt och började skriva låtar på ett nytt sätt. I samma veva tog han också mer musikalisk plats på scenen när han började spela gitarr live. Med ens kände han sig mer delaktig.

Nu kan han njuta av stunden, är inte lika rastlös längre. Men om den mer avslappnade attityden avspeglar sig på Per Gessle utanför musiken, det vet han inte.

– Jag känner inte att jag håller ett lugnare tempo. Jag tar det fortfarande lika seriöst, jag vill vara involverad och jag tjatar lika mycket hål i huvudet på Thomas Johansson på Live Nation för att se till att vi får budgetförslag och bra merchandiseavtal.

Ändå menar han att han har ett dåligt musikaliskt självförtroende, att han faktiskt är en ganska medioker musiker. Men skriva låtar kan han, så länge det är till honom själv. Det visade sig tydligt i mitten av 1980-talet. Hans soloskivor sålde inte särskilt bra, den tredje plattan gavs inte ens ut. Då skrev han låtar åt Lena Philipsson, bland annat texten till Kärleken är evig.

– Det var en mardröm. Jag satt där och skulle skriva texter, totalt ointresserad. Jag försökte hitta min identitet. Jag ville göra poplåtar även om skivbolaget ville att jag skulle in i Lundellfacket. Min grej var något annat, med underfundigheter och ordlekar i texterna. Jag var splittrad och mitt i allt det skulle jag skriva urvattnade schlagertexter. Det var jobbiga år, vilsna år.

Å andra sidan kan man säga att vilsenheten ledde till Roxette. Neverending love hette från början Svarta glas och skrevs för Pernilla Wahlgren. Han konstaterar att ”ingen var direkt intresserad” av det han gjorde. Han kände sig som en 25-årig föredetting. Det var då.

Nu har han en karriär som till synes bara tuffar på med nya hits och en ekonomi som vi andra bara kan drömma om.

– Inte kan jag se att jag skulle sluta med musiken, jag kan inte heller se att jag skulle tröttna. Det är möjligt, men det känns inte så nu.

Efter intervjun ska det tas bilder. Han upptäcker att han har lite persilja mellan tänderna och berättar om när han var hos frisören och väntade på sin tur när en kille kom fram på uppdrag av sin fru. Det blev en selfie med alla tre och efteråt tittade Per Gessle sig i spegeln.

– Jag hade fullt med korn från frukosten mellan tänderna. Vilken jävla go bild de fick!

.

MER OM PER GESSLE
Namn: Per Håkan Gessle.
Yrke: Sångare, musiker och låtskrivare.
Ålder: 55.
Familj: Gift med Åsa Gessle. En son, Gabriel.
Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm och hus i Halmstad.
Aktuell: Intervjuas av Jan Gradvall på Bokmässan. Släpper två böcker om låtskrivande: Songs, sketches & reflections – the english part och Texter, klotter och funderingar – den svenska delen. Är också aktuell med boxen The Per Gessle Archives – A lifetime of songwriting.
Karriär: Gyllene Tider, med Per Gessle i spetsen bildades 1977 och lades ner 1985. Sedan har de återförenats tre gånger. Bland hitsen märks (Kom så ska vi) Leva livet, Sommartider, Ljudet av ett annat hjärta, Flickorna på TV2, Kung av sand, Juni, juli, augusti, Gå och fiska och Dags att tänka på refrängen.

Per Gessle har gjort sex egna studioalbum, tre på svenska och lika många på engelska. Bland hitsen märks En händig man, Här kommer alla känslorna (på en och samma gång), Tycker om när du tar på mej och The Party pleaser.

Roxette, Per Gessle och Marie Fredriksson, började på allvar 1986 och fick en nystart 2009. Bland hitsen märks: Neverending love, Dressed for success, Listen to your heart, It must have been love, The Look, Joyride, Fading like a flower, Sleeping in my car och She’s got nothing on (But the radio).

.

KONSERTER SOM BETYTT MYCKET

DAVID BOWIE
I Scandinavium, Göteborg, april 1976. Station to station-turnén.
”Det var väldigt bra. Jag kände mig så fånig när jag kom dit i platåskor och han såg ut som Frank Sinatra på scenen. Alla såg ut som Ziggy Stardust förutom han själv. Det var fantastiskt.”

AC/DC
När de var förband till Black Sabbath på Olympen i Lund, 1977.
”Det var så bra, Bon Scott var med och de spelade Whole lotta rosie och sånt.”

MOTÖRHEAD
Deras allra första konsert, i London i juli 1975.
”Lemmy hade precis hoppat av Hawkwind och de spelade på Roundhouse. Han sprätte iväg ett plektrum som kom på mitt bröst. Sen plockade någon annan upp det. ”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.