Vad kostar invandringen? Hur kriminella är invandrare? Frågorna förefaller enkla, men ju mer man tänker efter desto svårare blir det att fånga in något slags svar.
Dels beror detta på att frågan är näst intill meningslös. Av Sveriges drygt nio miljoner innevånare är drygt två miljoner invandrare. Drygt en miljon är utrikes födda och knappt en miljon har minst en förälder som är utrikes född.
Vad kostar norrlänningar? Hur kriminella är göteborgare?
Men svårigheten att fånga in ett svar beror också på att det är omöjligt att plocka ut enstaka faktorer ur komplicerade mänskliga sammanhang och därav dra säkra slutsatser.
Jan Ekberg har i rapporten "Invandringen och de offentliga finanserna" (ESO 2009:3) studerat invandringens effekter på de offentliga transfereringarna. Det vill säga hur skattepengarna flyter mellan grupperna infödda och invandrare mätt i procent av bruttonationalprodukten (BNP).
Av undersökningen framgår att invandrarna under 1950-, 60- och 70-talen betalade mer i skatt än de fick tillbaka. Vinsten för de infödda kulminerade i början av 1970-talet med cirka en procent av BNP. Med dagens ekonomi är det drygt 30 miljarder kronor per år.
På 80-talet började arbetslösheten bland invandrare stiga. Som resultat sjönk skattenettot till plus minus noll i slutet av 80-talet. I dag är arbetslösheten väsentligt högre bland utrikes födda än bland infödda svenskar. Skatteflödet har vänt och Ekberg beräknar att gruppen utrikes födda 2006 gick med 1,5 till 2 procent av BNP i förlust – 45 till 60 miljarder kronor.
Det är mycket pengar, men en förrädisk siffra. Jan Ekberg understryker att han bara beräknar omfördelningen via offentlig sektor och inte tar med andra ekonomiska effekter av invandringen – exempelvis hur invandringen påverkar tillväxten i ekonomin.
Kriminaliteten bland invandrare jämfört med infödda svenskar undersöktes av Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2005. Resultatet visar att det är 2,5 gånger vanligare att utrikes födda är registrerade som misstänka för brott. Men av detta följer inte att invandrare är mer brottsbenägna därför att de är invandrare.
Brå konstaterar nämligen också att det är 5,7 gånger vanligare att personer med enbart förgymnasial utbildning är misstänkta för brott jämfört med personer med eftergymnasial utbildning. Vidare är brottsmisstankar 6,1 gånger så vanligt bland socialbidragsmottagare och 5,3 gånger så vanligt bland extremt lågavlönade, jämfört med personer som inte behöver socialbidrag och som tjänar anständigt med pengar.
En rimlig slutsats är att låg utbildning och fattigdom främjar kriminalitet och att invandrare är överrepresenterade i gruppen lågutbildade fattiga. Bättre än att förfasa sig över kriminaliteten är alltså att göra något åt fattigdomen.
En annan rimlig slutsats är att frågan om vad invandrarna kostar är fel ställd. Det är betydligt mera rationellt att fråga sig vad en dåligt fungerande arbetsmarknad kostar och vad vi kan göra åt det problemet.
Men till sist och ytterst handlar invandringspolitik inte om pengar. När vi tar emot flyktingar som inte omedelbart blir lönsamma gör vi det därför att vi vill leva i ett anständigt land där vi behandlar främlingar som vi själva vill bli behandlade.