Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Gert Gelotte: Vems blir 2000-talet?

Ledarkrönika Socialdemokratins århundrade är förbi. För ögonblicket ser det ut som om liberalismen tar vid när gröna argument påverkar politiken utan att stå på egna ideologiska ben. Men vilken liberalism, frågar GP:s Gert Gelotte?

Hjalmar Branting gav 1904 ut första delen av "Socialdemokratins århundrade". Jag skall inte ge sken av att ha läst de båda banden. "Socialdemokratins århundrade" tillhör de där böckerna vars ryggar stirrar från bokhyllan, tysta och med åren allt bittrare: Jamen läs mig då! Ta med mig hem! Sitt inte där och förslösa tiden.

Nyss var jag ute och letade efter boken, men den var borta. Antingen har en kollega gett vika för dess tysta påtryckningar eller så har den fallit offer för ett besparingsprojekt. I sådana finns det alltid mindre plats för bokhyllor och böcker som kan vara nyttiga att ha, fast kanske inte just nu.

Branting skrev, som det skulle visa sig, socialdemokratins förhistoria och följde dess rötter ner till Franska revolutionen 1789. Där, i ropet på frihet, jämlikhet, broderskap föddes de båda stora politiska ismerna – liberalismen och socialismen. Indirekt även konservatismen – när den irländsk-brittiske filosofen Edmund Burke med förfäran iakttog revolutionens brist på pietet och förakt för kontinuitet.

Titeln var profetisk. 1900-talet blev socialdemokratins århundrade. Den tidiga industrialismen skapade tydliga klasser, djupa motsättningar och väldigt mångas likartade behov. Majoriteten behövde samma politiska rättigheter, samma rimliga arbetsförhållanden, samma anständiga löner, samma bättre bostäder, samma grundläggande utbildning.

Fattigdomens jämlikhet passade för kollektiva lösningar och Socialdemokraterna behärskar den storskaliga politikens konst. Liberalismen och liberalerna hamnade i skuggan eftersom behovet av jämlikhet var större än behovet av individuell frihet. Fast riktigt så enkelt är det förstås inte. Jämlikhet kan också beskrivas som gemensam frihet – tills den sakta övergår i gemensam ofrihet.

I Sverige kulminerade socialdemokratins århundrade med 60-talets miljonprogram. Fantastiskt då för dem som fick lämna den enorma bostadskön eller sunkigt halvmoderna ettor. Svårbegripligt nu när hyreskaserner i betong signalerar likgiltighet för människors individualitet.

Det svenska samhället har bytt ideologisk tyngdpunkt – från jämlikhet till frihet. Socialdemokratins jämlikhetsideal har blivit ett sätt att hålla tillbaka människor i stället för att ge dem vingar. Det är socialdemokratins kris. Skiftet är också demografiskt. Socialdemokratins århundrade förutsatte en stor underklass. Nu dominerar medelklassen.

Socialdemokratins kris är att inte längre ha politiska idéer som svarar mot flertalet väljares önskemål och upplevda behov. Nästan varje politisk debatt avslöjar hur socialdemokrater ser människan som medel. Barnen är till för skolan, de äldre för äldreomsorgen. Valfrihet och egenmakt är alltid ett hot mot socialdemokratins mål.

Socialdemokraterna kommer igen, men socialdemokratins århundrade är förbi. För ögonblicket ser det ut som om liberalismen tar vid när gröna argument påverkar politiken utan att stå på egna ideologiska ben. Men vilken liberalism? Den folkparti-moderat-center-liberalism alliansregeringen respresenterar är en liberalism byggd på socialdemokratiska välfärdsreformen. Frihet i trygga former. En utmärkt kompromiss. Och sedan?

Kommer 2000-talet om hundra år ha varit någons århundrade? Bäst att inte försöka gissa. Den som lever då får se.

Mest läst