Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gert Gelotte: Utvisa fattiga trist tradition

Inför Socialstyrelsens rapport kan man välja mellan att bli glad eller ledsen. Glad över att fattigdomen minskar eller ledsen över att inkomstskillnaderna ökar – att de rika blir rikare. Jag väljer att bli glad, skriver GP:s Gert Gelotte i sin krönika.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Trots ekonomisk kris har den svenska fattigdomen mer än halverats, från 11 till fem procent av befolkningen, mellan 1997 och 2007. Denna lika överraskande som glädjande nyhet levererade Socialstyrelsen nyligen i sin Sociala rapport 2010. Samtidigt visar Socialstyrelsen att inkomstskillnaderna ökar och att fattigdomen koncentrerats till speciellt utsatta grupper.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sämst går det för nyanlända invandrare från Nordafrika och Mellanöstern. Men även ensamstående mammor och ungdomar med dålig utbildning löper större risk att hamna i fattigdom än andra.

Att definiera vem som är fattig är inte alldeles enkelt. För det första är fattigdom relativ. Den fattigaste i Sverige vore rik i ett sudanesiskt flyktingläger. För det andra är fattigdom inte enbart en fråga om ekonomi. Fattigdom är också maktlöshet, skam och låg självrespekt. Av detta formas det sociala arv som i sin tur tenderar att göra ekonomisk fattigdom ärftlig.

Men i grund och botten handlar fattigdom naturligtvis om pengar. Och i Sverige anser Socialstyrelsen att den som lever under socialbidragsnormen är fattig. Det är en enkel och rimlig definition. Men bara pengar löser alltså inte fattigdomsproblematiken.

Inför Socialstyrelsens rapport kan man välja mellan att bli glad eller ledsen. Glad över att fattigdomen minskar eller ledsen över att inkomstskillnaderna ökar – att de rika blir rikare. Jag väljer att bli glad. Så länge fattigdomen minskar är det inte fel att inkomstskillnaderna ökar. Alltför stora skillnader i inkomst är naturligtvis inte önskvärt. Men inkomstskillnader skapar tillväxt som skapar arbete som minskar fattigdomen.

Om sambandet är bevisbart i absolut mening vet jag inte. Men ser vi oss om i världen och historien är det uppenbart att länder som försökt införa radikal ekonomisk jämlikhet i stället skapat massfattigdom krönt av en mycket liten, mycket rik maktelit. Vare sig vi tycker om det eller inte handlar människor egennyttigt. Denna egennytta måste både utnyttjas och tyglas. Men ingen ekonomi byggd på idealism fungerar i längden. Vilket inte hindrar att idealism och medmänsklighet är både nödvändiga och nyttiga egenskaper i samhället.

I alla tider har det funnits grupper som skyllt fattigdomen på de fattiga och kallat dem parasiter i stället för att se fattiga som ett resultat av fattigdom. Sverigedemokraterna och deras ännu otrevligare politiska kusiner står i en lång tradition av småaktig omänsklighet när de inför fattigdomen i invandrartäta förorter kräver stängda gränser och utvisning.

Den svenska fattigdomen beror framför allt på dålig utbildning och arbetslöshet. Det kan vi göra något åt. Men vi får inte vara rädda för, efter svenska förhållanden, okonventionella lösningar som ekonomiska frizoner, lägre ingångslöner och villkorade bidrag.

Ännu för drygt hundra år sedan kunde svenska socknar försöka bli av med fattigdomen genom att köra socknens fattiga på porten. Långt in på 1900-talet behandlade svenska kommuner romer på samma vis. Lika brutalt och meningslöst är det att skyffla fattiga invandrare över nationsgränserna. Vår rikedom kommer alltid att locka dem att komma tillbaka. Om det finns ingenting att säga. Vem av oss skulle inte göra det samma?