Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Gert Gelotte: Gör plats för 70-procentare

Jag håller med Ann-Sofie Hermansson. Ett nytt Saltsjöbadsavtal är rätt tänkt, skriver Gert Gelotte.

Ibland har politiska motståndare rätt. Det är en bra insikt – särskilt i valtider när motsättningar smala som somriga skogsbäckar beskrivs som strida vårfloder.

Jag kände igen mig i Ann-Sofie Hermanssons S-krönika ”Jobb för både ung och äldre” här på ledarsidan den 2 juni. Hon skriver om hur det ända till slutet av 80-talet fanns reträttarbeten strax intill den direkta produktionen:

”Äldre och lite kantstötta arbetskamrater som inte orkade med tempot bidrog ändå med värdefulla arbetsuppgifter i form av förarbeten och service”.

Något eller några decennier tidigare var reträttjobben för äldre ofta lika med instegsjobb för yngre. Mitt första arbete direkt efter nian var som mopedbud. Jag körde handlingar mellan speditionsfirmor, rederikontor, banker, tull och fartyg i hamnen. Ofta möttes jag i dörren av en grågosse. Det var äldre herrar som gick ärenden, kunde föra sig och skötte vaktmästarjobb framför disken.

Snart ersattes både mopedbud och grågossar av fax och mail. Vaktmästerierna var bland de första offren för den effektivisering som slagit ut både unga, gamla, lite slitna och handikappade från arbetsmarknaden.

Men Ann-Sofie Hermansson skriver nog snarare om det som kallades för att gå och sopa. Många varvsarbetare fick några år före pensionen byta ut nithammaren och svetselektroderna mot sopkvasten – om de inte hade bättre tur och tilläts gå och plocka på lagret. Det var inte eftertraktat, smått föraktat, men klart bättre än arbetslöshet eller långtidssjukskrivning.

Både instegsjobb och utstegsjobb är bra. Jag vet inte hur mycket reträttjobb det fanns i mitten på 60-talet. Men instegsjobb för 15-åringar fanns hur många som helst. Att vi numera har alldeles för få av båda sorterna beror dels på att jobb försvunnit, ingen moppe kör ikapp ett mail, dels på lönekostnader och arbetsrätt. När jag och andra 15-åringar körde mopedbud var lönen minimal och det var lika enkelt att få sparken som att säga upp sig.

Hur som helst håller jag med Ann-Sofie Hermansson om att vi inte kan ha en arbetsmarknad som bara är öppen för dem som presterar hundra procent eller mer. Jag håller också med henne om att om vi vill få en mer tillåtande arbetsmarknad, så måste vi komma överens om att vi vill det samt vara beredda att betala vad det kostar.

Man kan tolka Hermanssons krönika som att hon vill använda a-kassan och sjukförsäkringen som komplement till en deltidslön. I så fall anser jag hon har fel. Det vore att korrumpera två försäkringssystem som skall överbrygga tillfälliga inkomstbortfall.

Men jag kanske tolkar jag bort i tok, för jag håller med henne om att det behövs en stor överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter och staten om att ”70-procentarna behövs”.

Då måste alla ge och ta. För ungdomar kan det behövas särskilda ungdomsavtal, för äldre och ”lite kantstötta” skattesänkningar som kompenserar för lägre bruttolön. Ann-Sofie Hermansson efterlyser ett nytt Saltsjöbadsavtal – alltså ett nytt huvudavtal. Det är stort tänkt, men också rätt tänkt, tror jag.

Låt oss då för allt i världen inte vara naiva. Mycket få arbetsgivare har råd att vara idealister. Det måste till rejäla tag och kompromisser för att en överenskommelse skall bli mer än ögongodis. Men vill vi så kan vi.

Mest läst