Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Gav upp chefsjobbet för att följa Kenyas lejon

    Nina Siemiatkowski har gått från att vara pessimist till att bli optimist – hon tror att det går att rädda de vilda lejonen. Men det finns många hot. Alfahonan Bibis död blev en chock: – Jag trodde hon skulle få en naturlig död på savannen.

    Nina Siemiatkowski slutade jobbet som marknadsföringschef och åkte till Kenya för att satsa på karriären som naturfotograf istället.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Sedan 2013 har hon åkt mellan Sverige och lejonen i Marsh-flocken i naturreservatet Masai Marai, på gränsen till Tanzania. Sammanlagt fem månader har hon varit i reservatet, och lärt känna de olika individerna. Även om de knappast tagit någon notis om henne.

    – För Sienna är jag en plåtburk, säger Nina Siemiatkowski, och syftar på lejonhonan som hon kom allra närmast.

    Oftast sitter hon helt själv, utan andra fotografer eller turister, i en specialbyggd Landrover tillsammans med sin kollega William Naurori, och väntar, på savannen.

    Och när det väl händer något kan det vara svårt att få det på bild.

    – Bara för att det händer en spännande grej betyder det inte att det blir en bra bild. Jag har haft bildtorka i flera veckor. Och det har gått en månad utan att jag fått mer än att lejonen gått och sträckt på sig.

    Fast ibland bränner det till, och då går det fort.

    – Som en gång i början: Det var brännande hett, och så jäkla tråkigt. Jag ville åka tillbaka, men William sade "just wait a little", som han alltid gör. Plötsligt ser jag stor hjord bufflar, "nu kommer de säkert jaga" tänkte jag, för det var innan jag hade en aning om vad som kunde hända på savannen. Och buffelhjorden attackerar lejonen varpå Bibi blev av med en av sina ungar. 13 sekunder var det från att hjorden attackerade till att ungen var död. Jag minns varje ögonblick.

    Sienna hette lejonet som hon kom närmast.

    – Precis som när jag har tagit porträtt av människor och klivit in i människors liv, så var jag ju med om stora händelser i hennes liv. Hon var med om en olycka till exempel, under en jakt fick hon hela bakdelen uppriven. Jag har sett henne få barn, bli jätteskadad, stöta bort sina barn när hon varit som svagast, och klara sig. Jag har sett henne döda andras barn.

    Ett begränsat territorium kan bara föda ett visst antal lejon, och Sienna var en ranghög hona, en av flockens bästa jägare, och såg till att hålla borta inkräktare som gjorde anspråk på gruppens område.

    Men i början av december förgiftades Sienna och de andra lejonen i flocken av ett kadaver som lokala boskapsskötare lagt ut i nationalparken, pudrat med bekämpningsmedel. Sienna dog av giftet, liksom Bibi och en yngre hanne. De andra klarade sig.

    Bibi var hela 17 år gammal, och känd från en mångårig TV-serie på BBC, en dokumentärserie som heter Big Cat Diary. Därför fick också dödsfallen en del uppmärksamhet, speciellt i brittiska och amerikanska medier, även om det inte blivit lika stort pådrag som när lejonet Cecil sköts i juli i år i Zimbabwe.

    Nina Siemiatkowski är hemma i Sverige igen, men innan hon åkte från Kenya och lejonen i Masai Mara sista gången sa hon till kollegan William att hon inte trodde hon skulle få se Bibi i livet igen.

    – Vilda lejon blir liksom inte 20 år gamla. Jag kände att jag kanske inte skulle se henne igen, för chansen är stor att hon blir skadad och sedan överfallen av hyenor eller något annat. Hon höll sig på sin kant. Men jag trodde aldrig att hon skulle bli förgiftad av människor.

    En lösning på konkurrensen mellan lejon och människor i Kenya måste handla om att hantera fattigdom, och korruption, och då måste det till resurser, enligt Nina Siemiatkowski. Samtidigt är hon otålig. Enligt forskningen kommer Afrikas lejon halveras till antalet de närmaste tjugo åren.

    – Kan man inte ens rädda lejonet, det mest ikoniska djuret av alla, vad kan vi då rädda, frågar Nina Siemiatkowski retoriskt.

    Men hon har fått mer hopp av att arbeta nära Kenyas lejon, inte mindre, trots flera otäcka attacker på lejonflocken från människor de senaste åren.

    – När jag började var jag jättepessimistisk och kände "det här är världens sista lejon". Men det jag har lärt mig av alla forskare och andra som jobbar nära lejonen är att vara optimistisk. Lejon är jättebra på att föröka sig, bara de får chansen. Det här går att vända.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.