Natten då Donald Trump, mot alla odds, vann det amerikanska presidentvalet är ett av mina ljusaste minnen som satiriker.
Jag vet att många grät och skrek den gången, slet sitt hår och begick harakiri, men jag hade jättekul.
Inte för att jag gillar Trumps politik, men för att hans seger var stor humor. Det var som en roman av Tom Wolfe. Ett magnifikt slag i ansiktet på världens alla förståsigpåare; de Rosenbergskt pompösa teckentydarna och omtolkarna, både i Usa och i Sverige, som försäkrat oss att drummeln Trump var chanslös.
Det som skulle ha blivit en storslagen kröning av Hillary artade sig till en plågsam Golgatavandring för mainstreammedia. Paniken spred sig. Expertisen – journalistkåren – hade ju lovat oss att Trump skulle förlora! Han var för dum, för rik, för vulgär, för ful, för obildad och för elak. Dessutom hade han fel hudfärg – orange.
Ett och ett halvt år senare befinner sig fortfarande stora delar av nämnda expertis i ett tillstånd av chock. Några få redaktioner tog chansen att snabbt bita huvudet av skam och lägga sig platt inför det inträffade. I ett brev till läsarna, publicerat dagen efter valet, rannsakade sig New York Times och skrev:
“Efter en så nyckfull och oförutsägbar valrörelse infinner sig oundvikligen frågan: fick Donald Trumps okonventionella sätt att kampanja oss att underskatta hans stöd hos de amerikanska väljarna?”
Fast större delen av den globala mediaapparaten satte klackarna i gruset och fortsatte, med fördubblade ansträngningar, att implementera sitt förbestämda narrativ om Trump. I Sverige med Aftonbladet i ohotad tätposition. Man svartmålade Trump i alltifrån rubriker till bildsättningar. Inte så mycket för att man inte gillade honom – utan för att man var tvungna. Det handlade om att återupprätta den egna trovärdigheten. Den egna hedern.
Det såg inte bra ut att så många välbetalda proffsanalytiker missat så många uppenbara varningssignaler. Lite som en doktor som diagnosticerar en ebolasmittad patient med hösnuva. Och på grund av denna episka feldiagnos är media tvungna att – även fortsättningsvis – utmåla Trump som en abnorm individ som när som helst kan kasta sig över den” röda knappen” och förgöra världen.
Det är samma taktik som VPK brukar använda: om du inte rår på din motståndares argument – förklara motståndaren för sinnessjuk. Lås in. Tvångsmedicinera.
Paradexempel: när den svarte superstjärnan Kanye West kom ut som Trumpsupporter började media omgående spekulera kring West “mentala hälsa”. Anhöriga sades vara “oroliga”. Det ryktades om elchocker och spännbälte. Liberalerna förvandlades med ens till den omtänksamme professor Higgins i ”My Fair Lady” och Kanye West var tvungen att lära om att säga ramsan ”den spanska räven rev en annan räv”.
Och det fort!
Nåväl. Det mest fascinerande med Trump är ändå att han verkar strunta blankt i Aftonbladet och de övriga svenska vedersakarna. Han rycker på axlarna, hur negativt Carina Bergfeldt på SVT än rapporterar från USA. Inte ens när regimteve skickade ut sin bäste man, Peter Rawet, för att skildra Trumps presidentinstallation och Rawet attackerade några glada Trumpanhängare – med usel skolengelska och sammelsurisk argumentation – höjde presidenten på ögonbrynet.
Vem vet, kanske gnisslar han tänder i smyg. I längden kan det inte kännas kul att vara föremål för så många skarpa, politiska analyser. Speciellt inte när de kommer från en "humanistisk supermakt" som Sverige. En kultur med moraliskt tolkningsföreträde och en feministisk utrikespolitik som når ut i hela världen (utom i den svenska förorten, tre kilometer från Rosenbad).
Eller så bryr han sig inte.
Trump tar osjälviskt på sig att spela skurkrollen. Och tack och lov för det, för alla sagor behöver en skurk. Om så bara för dramaturgins skull. Men också för att vi som är goda måste ha någon ond att jämföra oss med. Någon som kan få oss att känna oss lite bättre än vad vi faktiskt är: Palme, Åkesson, Özz, Özz svåger … Det är ett djupt mänskligt behov.
Samtidigt kan man inte låta bli att undra: de som skriker högst om Trumps förmenta galenskap – vad är det de försöker dölja?
Vad är det de försöker flytta fokus ifrån? Jag brukar själv driva hårt med Annie Lööf i sociala medier och det slår mig: “Herregud, tänk om jag gör det som en slags projicering?” Som man känner sig själv känner man andra, ni vet. Det kanske är JAG som är fullständigt substanslös? En opportunistisk pladderpåse? En modern Råttfångare från Hameln?
Hemsk tanke, men jag utesluter den inte.
Huruvida reportrar och producenter på exempelvis SVT funderar i liknande banor kring fenomenet Trump är oklart. Svensk media borde rimligtvis ha fått sig en tankeställare efter den “omöjliga” segern. Hur kunde så många briljanta analytiker med Wolodarski, Lindberg, Wiman, Schulman, Lindström, Gardell, Televinken med flera göra en så monumental felbedömning?
Fast på ett sätt är ju denna kognitiva dissonans lika underhållande som när Rolf Anderberg, med flera, hyllade stjärnskottet Pierre Brassau i samband med en konstutställning i Göteborg 1964. Enligt konstkännarna var Brassau en stor talang. Hans abstrakta målningar var “kraftfulla” samtidigt som de målats med “en balettdansörs finkänslighet”.
En enda kritiker föll inte in i stämningskören. Han tyckte att Brassaus målningar såg ut att vara ihopkluddade av en apa. Vilket de också var. Mussjö Brassau hette egentligen Peter och bodde på Borås zoo tillsammans med ett gäng andra schimpanser.
(Det var för övrigt en journalist på Göteborgstidningen som låg bakom sprattet, så där får man kredda den svenska journalistkåren.)
När Anderberg konfronterades med sanningen stod han på sig. Han hävdade att apan Peters målning, tillbakabildade tummar eller ej, var konstutställningens bästa tavla. Och precis så är det med dagens politiska analys och Trump – fast tvärtom. Även om Trump, med sina oortodoxa metoder, har lyckats utrota ISIS, decimera gatugängen MS-13, mäkla fred mellan Nord- och Sydkorea och därtill skapa massor med jobb i USA är han ändå galen.
Detta har DN bestämt.
Jag vet inte hur det är med er, men jag misstänker att den här arroganta inställningen till verkligheten kommer att förvandla nästa valnatt i Sverige till en rätt formidabel tillställning. Med vidhängande intellektuell baksmälla för stora delar av den svenska tyckareliten.
Den indignerade slutanalysen kommer (gissningsvis) den allestädes närvarande Alexandra Pascalidou att stå för. I direktsändning, i en dystert bedövad SVT-studio; Sverige har blivit kallt. En brun vind. Nu går jag i landsflykt, och så vidare.
Kanske kommer någon, med Westerbergskt patos, att resa sig ur soffan och gå.
Ingen kommer att veta var de ska fästa blicken.
Och sen är vi tillbaka på ruta ett, med ytterligare fyra års förvirrat famlande kring varför vanligt folk inte beter sig som journalistkåren VILL att de ska bete sig.
Jag sätter på popcorn redan nu.
Jag vet – man får inte skämta om sånt här, men så länge vi kan skratta åt eländet överlever vi förhoppningsvis.
Både Trump och Annie Lööf.
