Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    GALLERI KONSTEPIDEMIN: Lina Ekdahl & Pecka Söderberg

    Det slår gnistor när Lina Ekdahls ord möter Pecka Söderbergs skulpturer.
    Pecka Söderbergs virtuosa träskulpturer kan räknas in i en tradition där det kyrkliga och folkliga varvas. Medeltidens bemålade träfigurer. De gamla galjonsfigurerna på Sjöhistoriska museet. Döderhultaren, Bror Hjorth - men där var det länge stopp. Suveräna träskulptörer som Berto Marklund och Torsten Renqvist har arbetat i en mer modernistisk, i alla fall mindre "naiv" tradition. Men tysken Stephan Balkenhols internationella genombrott mot slutet av åttiotalet fungerade nog som en påminnelse om ett träskulpterande som förmodligen har varit mer eller mindre universellt och samtidigt lika lokalt rotat som någonsin Emils snickarboa.
    När Lina Ekdahls poesi nu möter Söderbergs skulpturer på Konstepidemin slår det gnistor. Ibland. Utställningen är välgjord och generös, formspråket och angreppsätten är varierade, inga ansträngningar har skytts, publiken känner sig välkommen och har fullt upp med att läsa, lyssna och se, kan sedan gå hem med delar av utställningen som hemmapyssel efter att ha handlat i butiksdelen. Diktballongerna är gratis.
    I lokalerna är Ekdahls ord utkarvade eller vackert väggskrivna, om de inte präntats in i skulpturerna eller ljuder i hennes egen uppläsning när man trycker på en knapp. Konkretionen och föremålsligheten i hennes poesi mår väl av att också bokstavligen ta form. Det är lustigt, vardagligt, förtvivlat, rytmiskt upprepat, som om tvivlet sökte fotfäste i upprepningen och omkvädet försökte invagga tröst i lyssnaren, som ju ändå vet bättre: "sedan lättade det nog, ja sedan lättade det nog" - försöker rösten hoppas om den felsimmade valen, som dog av att inte lyckas lämna Uddevalla. Intill finns en skulpturgrupp av nästan komisk tragik: ett skepp fullastat med likkistor som förliser i ett brunt hav intill ett skulpturalt vulkanutbrott i orange och brunt mot en blå textilfond på väggen. Så dramatiskt blir det aldrig i Ekdahls dikter, även om de bär på en sorg som släpper lika lite som humorn.
    Det finns mycket, det är rikt. Men någon gång kapsejsar Söderbergs skulpturer av Ekdahls ord, när de i stället skulle behöva tystnad för att deras alldeles egna potentiella innebörder skulle kunna expandera i betraktarens fantasi. Som den sittande figuren med hörlurarna och den mångtydiga tankebubblan som slår ut som en blodröd utgjutelse ur hans huvud: på bröstet en dikt om att vissa platser på kartan tycks ha bytt plats, och vart skall jag åka: "ingenstans / vad jag vet" . Den är bra. Men nödvändig här? Fast vad vet jag: kanske var den själva fröet.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.