Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Göteborgsoperan | Riddar Blåskäggs borg

    Regissören David Radok gör en lika stram som konsekvent iscensättning av kortoperorna Riddar Blåskäggs borg och Erwartung på Göteborgsoperan, skriver Magnus Haglund.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Göteborgsoperan

    Riddar Blåskäggs borg av Béla Bartók

    Erwartung av Arnold Schönberg

    Dirigent: Evan Rogister

    Regi: David Radok

    Scenografi: Martin Chocholoušek

    Kostymdesign: Zuzana Ježková

    Ljusdesign: Torkel Blomkvist

    Medverkande i Riddar Blåskäggs borg: Anders Lorentzson, Katarina Giotas

    Statister: Anna Dalentoft Kristensen, Molly Umaerus

    Medverkande i Erwartung: Katarina Karnéus, Anders Lorentzson

    Spelas t o m 28/5

    Att kombinera de båda kortoperorna Riddar Blåskäggs borg och Erwartung till ett helaftonsprogram är ingenting nytt, det gjorde till exempel Göran Järvefelt för sin uppsättning på Metropolitanoperan 1989.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Det hör också till det förväntade att lyfta fram de psykoanalytiska dimensionerna i de båda verken, tillkomna 1911 (Bartók) respektive 1909 (Schönberg), som om musiken vore otänkbar utan Freuds utforskningar av det under- och omedvetna.

    Men regissören David Radok går en annan väg i sin iscensättning på Göteborgsoperan. I stället för de freudianskt färgade tolkningarna av symbolspråket – som om vi redan i förväg visste vad musiken handlade om och vilka svaren borde vara på de frågeställningar som gestaltas – tar Radoks läsningar fasta på de okända och outforskade rum som öppnar sig.

    Och här är han lika stram som konsekvent: det är ett nu vi befinner oss i och detta tillstånd är fortfarande lika utmanande och laddat som när verken kom till, för mer än hundra år sedan.

    Detta är i sig anledning att ta sig till Göteborgsoperan. Här får man möta två fullödiga mästerverk i koncentrerad form, med kraften helt intakt. Det finns en abstraktionsnivå, kanske framförallt i Schönbergs musik, som har en frigörande effekt.

    Tonerna tar verkligen en ny riktning, och den utsträckning av ett enskilt ögonblick som Schönberg talade om – I Erwartung är målet att i slow motion representera allt som händer under en enstaka sekund av maximal själslig sinnesrörelse, förlängd till en halvtimme – berättar om ett paradigmskifte som fortfarande har kvar sin giltighet.

    Fragmentariseringen av verkligheten skapar nya uttrycksbehov, andra sätt att förhålla sig än de linjära berättelserna. Vi är mitt i det där utsträckta nuet.

    Det speciella med Radoks vision är sättet som de båda verken förs samman. När Erwartung börjar, efter paus, befinner vi oss i samma rum som slutscenen av Bartókoperan, och ögonblicket där spelet frusits, med kvinnan som håller i en tekopp, är exakt detsamma.

    Den ridderlige mansfiguren kommer att återkomma, som en skuggestalt, en projicering, en tyst kommentar till skeendet som bara finns där, utan att säga något.

    De båda operorna inleds också på samma vis, med en prologtext som hörs i högtalarna, av filmteoretikern Béla Balázs som skrev librettot till Riddar Blåskäggs borg. Samma text två gånger.

    Upprepningen har en sällsam effekt, två operor blir ett och samma verk. Skillnaderna bevarade, men materialet har befriats. Sakligheten och stramheten gör att musiken kan tala direkt, och till precisionen i tolkningen bidrar inte minst det fabulösa orkesterspelet under Evan Rogisters ledning.

    Han har tidigare dirigerat samma verkkonstellation på Seattleoperan, i Robert Lepages iscensättning, och har en fantastisk förmåga att få fram detaljrikedomen och färgskiftningarna.

    I Riddar Blåskäggs borg består scenografin enbart av mörka skjutväggar som flyttas i sidled, fram och tillbaka. I gliporna skiner ljuset då och då igenom, men i princip är rummet grått eller svart.

    Man ser ingenting av slottet och de olika rummen som Judith kommer att besöka, inte tortyrkammaren, inte den förunderliga trädgården, inte blodet som rinner längs med väggarna.

    Det är bara i slutet som scenbilden öppnar sig, och det man får se är ett högst alldagligt rum, med en säng och ett bord med några tekoppar, samt tre kvinnogestalter.

    Det är så skönt att slippa alla försök till visualiseringar av de själsliga bråddjupen. I stället kan man helt koncentrera sig på musiken.

    Och som de sjunger, solisterna Anders Lorentzson och Katarina Giotas, sensibelt och detaljskarpt, med en speciell känsla för den värld av mikromelodier som gömmer sig i Bartóks partitur.

    Men bragdmedaljen under denna kväll går till mezzosopranen Katarina Karnéus och hennes gestaltning av Erwartung, detta svindlande verk med sina tekniskt ytterst svårbemästrade passager och harmoniska språng.

    Också här är det själva den melodiska rikedomen som präglar tolkningen och gör framförandet till en så sinnlig upplevelse.

    Den smärta och förvillelse som Marie Pappenheims librettotext talar om, blir en labyrint av klangliga förskjutningar där varje sekund är olik de tidigare och man aldrig riktigt känner igen sig.

    Luften från andra planetsystem finns där som en klangskärpa, ett möte med en mänsklig obestämbarhet som berör på alla plan.