Göteborgsoperan | Madame Butterfly av Giacomo Puccini

Den japanske regissören Yoshi Oïda skalar av sentimentaliteten i Puccinis Madame Butterfly och får fram en enastående koncentration, som om det vore en enda linje från början till slut, menar Magnus Haglund.

ANNONS
|

Vissa uppsättningar är viktigare än andra. Som Madame Butterfly på Göteborgsoperan. Genom en konsekvent genomförd regi och ett spel på högsta tekniska nivå blir resultatet en rent häpnadsväckande föreställning. Den placerar inte bara institutionen på världskartan utan visar också hur det går att göra angelägen och knivskarp samtidskonst av ett älskat repertoarverk. Här blir Puccini någon som verkligen angår oss.

Allt handlar om vad man ser och de konflikter som ligger till grund för berättelsen. Det har påtalats många gånger, att fördjupningen i Puccinis operakonst ligger i de rollkaraktärer han kunde identifiera sig med och leva sig in i. En av dem är utan tvekan den kvinnliga huvudpersonen, den unga geishan Cio-Cio San, genom hennes utsatthet och den, som man kan tro, blinda kärleken till den bedräglige Pinkerton, löjtnant i den amerikanska flottan. Det är en långsam avklädning och demaskering som äger rum, av makten och människornas beroendeställningar, och det sker till den vackraste av musik.

ANNONS

Skönheten i de längtansfulla melodierna är också skörheten i dem, men på Göteborgsoperan äger en skärpning av det levande ögonblicket rum som gör att man får syn på det politiska i dramat. Det är ett snilledrag att låta den japanske regissören Yoshi Oïda, med en bakgrund som noh-skådespelare och medlem i Peter Brooks teaterensemble, ta sig an Puccinis ödesberättelse. Han skalar av sentimentaliteten och den riskabla exotismen, frilägger ambivalensen, den dubbla blicken. Det finns en imponerande återhållsamhet och koncentration i det samlade spelet, utan att något av känslokraften i Puccinis musik går förlorad.

Tillsammans med scenografen Tom Schenk använder sig Oïda på ett ytterst effektivt vis av tomrummet, bland annat med hjälp av ett antal flyttbara skärmar som bildar föreställningens väggar, golv och tak. Över scenrummet löper en gångbro där olika drömgestalter passerar i långsam procession, en vitklädd samuraj, en Tintomaraversion av Cio-Cio San. Det som gör uppsättningen så stark och gripande är just spänningarna som uppstår mellan det inre och det yttre. Det viktiga sker i musiken, i dess ljusbrytningar och fallande klanger. Dirigenten Manlio Benzi får orkestern att spela med yttersta precision och väljer påfallande höga tempi som framhäver lättheten i anslaget, den poetiska tonen.

Mitt på scenen, föreställningen igenom, hänger det amerikanska stjärnbaneret, som bilden av en maktordning. Det är en oerhörd laddning i slutscenen när Cio-Cio San tar ner flaggan och lägger den på marken, bland de vissnade blombladen. Det behövs inga slagord, inga förenklade påståenden, men samtiden är där, i all sin komplexitet.

ANNONS

Här blir man alltså varse de oroande underströmmarna i dramat, till exempel de märkliga parallellerna mellan Puccini och Joseph Conrad. Tonsättaren och författaren dog samma år, 1924 och de var i princip jämngamla; Conrad föddes 1857 och Puccini året därpå. Bilden och erfarenheten av det främmande var ett återkommande tema i bådas verk, även om Conrad på ett mer uttryckligt vis klädde av kolonialismens världsbild in på bara benen, i böcker som Mörkrets hjärta och Lord Jim. Det hör till storheten i Oïdas vision att en liknande tematik kommer upp till ytan också i Madame Butterfly. Cio-Cio San betraktas från ett annat håll, eller snarare från flera håll samtidigt, och blir på så vis en mer mångtydig gestalt, en hel människa.

Den koreanska sopranen Jung Nan Yoon sjunger rollen med en enastående klanglig skärpa och får de långa melodilinjerna att flöda på ett fabulöst vis. Man glider med i drömmarna om det vita fartyget, och vidare in i den personliga sorgen. Jung Nan Yoon går rimligvis en strålande framtid till mötes som sångerska. Det är sällan man hör den här sortens exakta och glimrande gestaltningar, framförallt på våra breddgrader.

Även den italienske tenoren Marcelo Puente är mycket bra som Pinkerton och Katarina Giotas gör en fin tolkning av Suzuki, Cio-Cio Sans tjänarinna och förtrogna. Men det som framförallt imponerar är skärpan i helhetsvisionen, sättet att behålla en koncentration föreställningen igenom, som om den vore en enda lång linje.

ANNONS

ANNONS