Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Göteborgsoperan | Kärleksdrycken

    Kärleksdrycken som lekfull, ändå allvarlig, saga imponerar på Magnus Haglund med sina många fantastiska förvandlingsnummer. En romantisk komedi placerad i en gammaldags cirkusvärld och en skön kontrast till all Wagnerretorik på operan.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Opera

    Opera

    Göteborgsoperan

    Kärleksdrycken

    Av: Gaetano Donizetti

    Översättning: Magnus Lindman

    Regi: Stina Ancker

    Scenografi: Olav Myrtvedt

    På scen: Elin Rombo, Daniel Johansson, Markus Schwartz, Åke Zetterström, Eva-Lotta Ohlsson, Ulrika Dahlberg Jonas Landström med flera

    Spelas t o m 24/1

    Det har varit spännande att följa Stina Anckers utveckling som musikdramatisk regissör. I öppningarna mot det fjäderlätta komiska spel som är en av förutsättningarna för exempelvis Mozarts operakonst har Stina Ancker byggt förunderliga rum för det poetiska, det mänskliga.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Detta har också gjort att hon, på ett fascinerande oproblematiskt vis, lyckats förflytta sig mellan genrerna och skapa täta föreställningar av såväl Mozart- och Rossinioperor som musikalerna West Side Story och Mary Poppins. I gränsutsuddandet känns Stina Ancker påfallande modern. Hon är en konstnär i rörelse, prövande och visionär, men också noggrann i detaljarbetet. Inte det ena och sedan det andra, inte svart eller vitt. Utan världen som den ser ut, uppblandad, motsägelsefull, föränderlig. Indelningen i högt och lågt, fint och fult, har sedan länge upphört.

    Om det är något som Stina Anckers nya uppsättning av Donizettis Kärleksdrycken på Göteborgsoperan påminner om, så är det just Mary Poppinsföreställningen. Den kvinnliga huvudpersonen, den vackra men ombytliga Adina – fantastiskt tolkad av sopranen Elin Rombo – är lika nyckfull som Mary Poppinsgestalten och på samma vis intresserad av teatraliska förvandlingar. En människa blir en helt annan människa. Men det kräver förstås att publiken är villig att träda in i fiktionen. Det finns, mitt i det rytmiska drivet, en sorts troskyldighet i tonfallet, en förundran inför det som äger rum.

    Här är handlingen i den romantiska komedin placerad i en gammaldags cirkusvärld med akrobater, brunnsorkester och magiska förtrollningar. Motivet med cirkusen som kommer till stan förekommer ju i ett otal filmer och berättelser. Stämningen i Stina Anckers Kärleksdrycken påminner om såväl Fellinis La Strada som Gunnel Lindes Den vita stenen, och Donizettis musik vinner verkligen på en sådan inramning, också stilistiskt. De virtuosa belcantopiruetterna är ett slags balansakter, lindansarkonster, förvandlingsnummer. Elin Rombo framför de blixtrande koloraturpassagerna med en imponerande lätthet. Det finns en klarhet och naturlighet i höjdtonerna och melodierna flödar utan ansträngning. Ja, fantastiskt är det!

    Scenografen Olav Myrtvedt använder sig av tältduken och de flyttbara publikbänkarna inne i cirkusrummet för en serie enkla men effektiva perspektivförskjutningar. Om det är något som är föreställningens styrka, förutom precisionen i de enskilda gestaltningarna, så är det rättframheten i uttrycket. Det skapar en luftighet och ger plats för den snabba komiken, leken med orden, också i Magnus Lindmans svenska översättning. En och annan stör sig kanske på det ständiga skämtandet, inklusive referensen till göteborgarnas förmåga att knô sig in, men poängen är att lekfullheten inte står i vägen för det sagoaktiga.

    Kvacksalvaren Dulcamara, träffsäkert tolkad av Åke Zetterström, blir här en mer tvetydig figur, en undergörare som tillhör samma värld som den itusågade damen och Houdini, med sina utbrytartrick. Vi vet att den magiska drycken som han säljer till den fattige och naive pojken Nemorino egentligen är billigt rödvin, men det räcker att Nemorino tror på kraften för att transformationen skall äga rum. Tenoren Daniel Johansson är mycket bra som Nemorino, och hans paradaria i andra akten, Una furtiva lagrima, när han förstår att Adina faktiskt älskar honom, får hela den känslosamma koncentration och melodiska flyktighet som gör denna passage så oförglömlig. Nästan inga gester, därför så gripande.

    Även Markus Schwartz imponerar som den löjeväckande sergeanten Belcore, självförhärligande och maktnarcissistisk. Här blir det också tydligt hur viktig den komiska tonen är för den avväpnande, karnevaliska tonen i föreställningen. I det folkliga blir makten utskrattad. Orkestern, under Tobias Ringborgs ledning, lyckas för sin del få fram den sprudlande känsla i tonflödet som gör Donizettis operakonst till hjärtats musik.

    Ja, det är roligt att vara med om det här, också som kontrast till all Wagnerretorik som har dominerat operascenerna under det gångna jubileumsåret. Donizettis belcantostil är den totala motsatsen till Wagners tunga klangöverdåd. I det lättsamma och komiska finns ett annat slags allvar, en förbliflimrande intensitet som har att göra med hur dröm och verklighet blandar sig, också i de mest vardagliga situationer.