Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Göteborgsoperan | Figaros bröllop av Wolfgang Amadeus Mozart

    Göteborgsoperan inleder hösten med Figaros bröllop. Det som börjar nervöst blir ett sensationellt genombrott av Sofie Asplund, som sex veckor tidigare än planerat framträder i huvudrollen som Susanna.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Opera

    Opera

    Göteborgsoperan

    Figaros bröllop av Wolfgang Amadeus Mozart

    Regi: Stephen Langridge

    Scenografi och kostym: George Souglides

    Dirigent: Jane Glover

    Solister: Sofie Asplund, Markus Schwartz, Malin Hartelius, Thomas Oliemans, Anna Grevelius, Carolina Sandgren, Mats Almgren, Iwar Bergkwist, Erik Nyqvist, Hanna Brehmer, Peter Loguin, Anna Johansson, Marie-Louise Granström

    Hur välgörande vore det inte med en ny Mozartrenässans.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Inte så att Mozart skulle ha försvunnit från repertoaren. Men ett förnyat Mozartarbete, inte minst på operascenerna, skulle inte bara väga upp de senaste årens Wagnervurm. Det skulle också kunna innebära en återgång till musiken som lek.

    Det är ju så det är med Mozarts operaverk. Den förunderliga kombinationen av lätthet och komplexitet, formtäthet och klangeufori, har på allvar med den lekande människan att göra. Med ett mänskligt trolleri där det melodiska tilltalet också är en gäckande rörlighet – i sidled, bortom maktens kontroll. I komedin sätts saker och ting på spel.

    Och det är det första jag tänker på under Göteborgsoperans nya uppsättning av Figaros bröllop, i regi av Stephen Langridge, teaterns konstnärlige ledare: Hur musiken genom sin snabbhet och humoristiska ton fångar ett genuint behov.

    Men det börjar nervöst. Före ouvertyren träder Langridge in på scenen och berättar att Ida Falk Winland på grund av influensa är förhindrad att framträda i huvudrollen som Susanna. I stället har andralagets sångare i samma roll, sopranen Sofie Asplund, fått hoppa in, sex veckor tidigare än planerat. ”Litet som om en maratonlöpare förberedde sig för ett lopp om en dryg månad och plötsligt fick höra att man skall springa i morgon,” säger Langridge.

    Inledningsvis märks nervositeten ganska påtagligt, bland annat som ett akustiskt avstånd mellan orkestern och det som sker på scenen. Vissa sånginsatser i början av första akten glider isär i förhållande till orkesterackompanjemanget och det är långtifrån perfekt och felfritt.

    Det har inget egenvärde förstås, men ändå: det ger en speciell laddning. Både musiker och sångare, men också publiken, skärper sig litet extra och snart infinner sig en närvaro som är ögonblickskänslig och oefterhärmlig. Levande musik, levande teater. Människor som skapar något tillsammans.

    Helt avgörande är Sofie Asplunds magiska insats. Det vi hör och bevittnar är ett sensationellt genombrott av en ung sångerska som gick ut operahögskolan i Stockholm för bara ett år sedan. Sofie Asplund gjorde visserligen en fantastisk insats som Maria i Göteborgsoperans uppsättning av West Side Story för tre år sedan och för någon månad sedan var hon en av sångarna i den konsertanta versionen av Richard Strauss Daphne.

    Men detta är en roll av en helt annan omfattning. Hela tiden i centrum, nyckfull och mångtydig, ömsom påstridig, ömsom mer iakttagande i bakgrunden, för att i sista akten få sitt känslodrabbande solonummer Rosenarian, där naturens och kärlekens krafter blir besvärjda i den renaste av melodier. Och här hittar Sofie Asplund den avskalade enkelheten som gör musiken så intim och kroppsnära. Det är en imponerande gestaltning, konsekvent, detaljskarp och naturlig.

    I Stephen Langridges version är handlingen flyttad till Spanien på 1970-talet, strax före Francos fall. Men det rör sig inte om någon enkel politisk tolkning, förutom på ett plan: detta är en påtagligt feministisk läsning av dramat som betonar könsmaktsordningens roll i det hierarkiska maktspelet. Men det sker på ett återhållsamt och raffinerat vis, via rörelsemönster och subtila förskjutningar, och vi kommer inpå Mozarts komiska geni just som en rumslig konst.

    I vissa avseenden påminner det om Buñuels sena filmer. Fascismen som familjeordning, iakttagen genom nyckelhål eller från kök och garderober.

    Greve Almavivas palats, där förvecklingarna och personlighetsförvandlingarna äger rum, är här ett hus i genomskärning, med fönster, dörrar och speglar utan glas. Det vi ser är bara ramarna; själva reduktionen gör att fokus hamnar direkt på de musikaliska detaljerna.

    Markus Schwartz är mycket bra som Figaro, en verklig komisk talang som inte minst lyfter dansens befriande och rytmiska roll i dramat. Också Malin Hartelius (grevinnan Almaviva), Anna Grevelius (Cherubino) och Carolina Sandgren (Marcellina) gör starka insatser.

    Ögonblicket i grevinnans melankoliska aria i tredje akten, när sånglinjen går ner i pianopianissimo samtidigt som alla löften framträder som lögner, har en fascinerande skärpa och man hör vilket fint handlag dirigenten Jane Glover har med Mozarts myriader av klangskiftningar.

    Det som den här uppsättningen antyder är just betydelsen av noggrannhet i det finstilta. Det jublande och karnevaliska infinner sig när sången blir ett kroppstillstånd och det är nog så man bör tolka Susannas och Figaros alkemistiska bröllop: melodiernas och klangernas seger över det som tynger ner i världen.

    ÄMNET

    Göteborgsoperan sätter upp Mozarts Figaros Bröllop med libretto av Lorenzo da Ponte. Detta är operans första uppsättning under den nye konstnärlige ledaren Stephen Langridge.

    SKRIBENTEN

    Magnus Haglund är kulturskribent och musikkritiker. Medverkar regelbundet på GP Kultur. Skrev senast om Patti Smith och Arthur Rimbaud.