Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Image - 1

Göteborgs Symfoniker | Konserthuset, onsdag

Klassiskt

Klassiskt

Göteborgs Symfoniker

Dirigent Manuel López-Gómez, solist Edicson Ruiz kontrabas

Musik av Weber, Martinsson, Mozart

Konserthuset, onsdag

Till utmaningarna i att få ihop en konsert för ett så förhållandevis tonsvagt instrument som en kontrabas hör att skriva en orkestersats som framhäver solisten i stället för att dränka den. Det handlar om att förtydliga instrumentets unika och särpräglade klangmöjligheter. Detta lyckas tonsättaren Rolf Martinsson ypperligt med i sin kontrabaskonsert, ursprungligen komponerad för Dan Styffe, stämledare i Oslofilharmonin.

Under denna konsert är det den venezuelanske kontrabasisten Edicson Ruiz som är solist. Han är utbildad i El Sistemas orkesterprogram, men är sedan några år en av Berlinfilharmonins kontrabasister. I Martinssons kontrastrika konsert, där de flesta soloinsatserna framförs helt utan orkesterackompanjemang, gör han en fenomenal insats och får fram den paradoxala lättheten i de många passager som spelas i det högre registret. Här finns till exempel en läcker duett mellan kontrabasen och en ensam viola.

Hade konserten som helhet hållit sig till det återhållsamma och klangskira hade det blivit en väldigt spännande musik. Men intrycket tas ner av de många Hollywoodklingande och bombastiska partier som drar åt det musikalartade. Det blir litet sockrigt.

Dirigenten Manuel López-Goméz har också han en bakgrund inom El Sistema. I den inledande ouvertyren till Webers Friskytten får vissa av passagerna en ganska yvig gestaltning och spelet blir inte riktigt sammanhållet. Detta blir tyvärr ännu mer förstärkt i den avslutande Mozartsymfonin, nr 41, som i slutändan låter mer Beethoven än Mozart.

Det är inledningsvis intressant när López-Gómez framhäver de romantiska spänningarna, framförallt i molltonarterna. Men det håller inte rytmiskt ihop och den avslutande finalsatsen, i ett rent rasande tempo, förlorar all precision i detaljerna. Transparensen försvinner och Mozart framstår som klumpig snarare än raffinerad.

Mest läst