Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
I Better life har Julien omtolkat filmen Thousand Waves (2010) med skådespelerskan Maggie Cheung. Den behandlar tragedin i Morecambe Bay i nordvästra England, där 23 kinesiska musselplockare drunknade när floden slog in över bukten.

Göteborgs sjätte internationella konstbiennal | Pandemonium

Göteborgs konstbiennal värjer sig mot varje form av sammanfattning. Mikael Olofsson ser en demonisk konspiration mot EU:s potatispolitik och stannar framför Isaac Juliens kinesiska fantasi.

Konst

Konst

Göteborgs sjätte internationella konstbiennal | Pandemonium

– art in a time of creative fever

t o m 13/11

Som en process, inte som en enskild händelse. Det är så man måste uppfatta årets upplaga av Göteborgsbiennalen. När huvudcuratorn Sarat Maharaj från Sydafrika understryker detta kan det låta som en av samtidskonstens mest omhuldade klyschor, men det är fullkomligt sant. En del har redan hänt, en del har hänt men visas som dokumentationer, annat händer just nu eller kommer att hända. Så blir Pandemonium, helvetets huvudstad i Miltons sextonhundratalsklassiker Det förlorade paradiset, raka motsatsen till idén om ”panoptikon”: det finns ingen utsiktspunkt varifrån man kan urskilja biennalen som en helhet, det skulle i så fall vara katalogens perspektiv.

När processen gled arrangörerna ur händerna strax efter midnatt på öppningsdagen och polisen istället tog över och tömde Röda Sten på grund av en oklar (i skrivande stund ännu oklar) hotbild infann sig en känsla av kaos, ofärd och förvirring som bara passade alltför väl till biennal­titeln. De flesta av festdeltagarna hade fortfarande Klas Erikssons massperformance på Älvsborgsbron med bengaler och aggressiva talkörer (”Who are ya?”) på nät- och trumhinnan. Kopplingen blev mer suggestiv än önskvärt.

I Miltons bok som utgavs 1658 samlas Satan och de fallna änglarna i Pandemonium för att konspirera mot Guds världsordning, fast arkitekturen ”verkar ju lite så där”, skriver Maharaj, ”arkitraver, pilastrar, kandelabrar, en gigantisk aula och en massa salar.” Som utställningstitel är den en fullträff: fantasieggande, rymlig, ja med en ”massa salar”, frågan är vilken sammanhängande världsordning utställningen kan antas utmana, den globala kapitalismen, de vacklande arabiska diktaturerna, den västerländska parlamentarismen ”as we know it”?

Maharaj gör i sin katalogtext kreativitetsbegreppet och frågan om arbetsfördelning i industrisamhället till ett huvudspår. Resonemanget går från Fords alienerande löpandeband-princip via Volvos påstått revolutionerande Uddevallamodell – där de anställda jobbade i lag och var delaktiga i den kreativa processen – fram till dagens arbetsvillkor, där arbete inte går att skilja från fritid och vi förväntas vara kreativa dygnet runt. Något som alltid förknippats med konstnärens fria arbetsvillkor, för övrigt. Texten är inspirerad av Liam Gillicks The construction of one, som därmed i all sin visuella oansenlighet blir ett av utställningens huvudverk och kanske besökarens huvudvärk: en halvtimmeslång text på svår engelska högläst i hörlurar som hänger i restaurangen på Bohusläns museum. En orimlig presentationsform, men en bok och översättning lär vara på väg.

Fast nej, biennalen är inte bara process, utan också stationära verk som lugnt väntar på besökaren och återbesökaren, ibland med stor visuell slagkraft dessutom. Som Zarina Bhimjis stora fotografier från Uganda. Eller Reena Saini Kallats stora världskarta som gör en stiliserad bild av den globala arbetskraftsmigrationen i taggtråd och ståltråd. Båda flankerar Wim Bothas provocerande stora skulpturinstallation som näst intill trängsel fyller det stora centrala rummet på Göteborgs konsthall. Vita utsågade former i frigolit skapar ett oroligt men vackert visuellt fladder av kämpande vingliknande former, en påminnelse om kampen hos Milton mellan Satan och Gud. De låga materialen framhäver en improvisatorisk kvalitet som jag först har svårt att ta ställning till (fungerar – fungerar icke) innan verket faller på plats, på rätt sida. En liknande roll som visuell tyngdpunkt spelar Ernesto Netos stora takhängande skulptur i organiska, tungt men elastiskt graviterande former i Katedralen på Röda Sten, säkert en kick för alla som inte sett honom tidigare, annars något av repris.

Fler favoriter. Isaac Juliens kinesiska fantasi Better Life, redigerad till en enda film från en nio-kanalsinstallation och med ny musik av Henrik Frisk & Stefan Östersjö (Göteborgs konsthall).

Kvinnosakspionjären Mary Wollstonecraft som konspirerar mot den bestående ordningen, inte i Pandemonium men i en borgerlighetens upp-och-nedvända salong i Matthew Buckinghams videoinstallation: kvinnans frigörelse borde leda till könens ömsesidiga frigörelse och ett helt nytt samhälle (Konsthallen i Bohusläns museum). Eller Jimmie Durhams antimonumentala fantasi runt den bohusländska granit som Hitler beställde till sitt aldrig uppförda segermonument (Röda sten).

Men det är en biennal som värjer sig mot varje sammanfattning och summering, det ingick redan i förutsättningarna. Man kan räkna teman, programpunkter man har kvar, performances man missat. Man kan räkna till en betydande övervikt av manliga konstnärer vad gäller stationära, utställda verk, annars inte. Fast det ibland är svårt att göra skillnad. Som i Åsa Sonjasdotters framodlade kulturhistoriska undersökning av potatisen, The Order of Potatoes, där nu besökaren i påsar kan ta med sig gamla arter som idag är förbjudna att saluföra. En demonisk konspiration i Pandemonium mot EU:s potatispolitik.

Bild - 2
Jimmie Durham. Teckning av Adolf Hitler av det segermonument han önskade uppföra i Berlin.Wim Botha. Skulpturinstallationen Solipsis I (2011) fyller Konsthallens centrala rum.
Bild - 3
Mest läst