Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
GIBCA 2015: Angela Ferreiras lådor, Benandsebastians visningsmontrar i trä och Phoebe Boswells installation The Matter of Memory.

Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA)

Oavsett mina reservationer är det en stark biennal. Det är också den tajtaste och mest välorganiserade jag har sett i Göteborg hittills. Hoppas bara det öppna, politiska budskapet når fram till de inte redan invigda, skriver Sara Arvidsson om GIBCA 2015.

Konst

Konst

Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA)

Konsthallen, Hasselblad center, 3:e våningen, KKP Galleri, Röda Sten Konsthall

T o m 22/11

A story within a story – årets biennaltitel anspelar på samplingar och dekonstruktion. Utöver titeln, som har hämtats från ett textstycke av Michel-Rolph Trouillot, har curatorn Elvira Dyangani Ose inspirerats av Umberto Ecos idé om ”det öppna verket”, vilket kan beskrivas som en produkt utan början eller slut. Det är ett verk som hela tiden skrivs om på nytt.

Läs också: Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA)
Läs också: Biennal med uppdrag att berätta

Hur gestaltar sig då temat i biennalens spridda rum? På Göteborgs Konsthall vidareutvecklas Robert Smithsons idé om ett ”Museum of Nothing” i duon benandsebastians visningsmontrar i trä, vilka enbart förvarar luft. De fungerar som en sorts protest mot den institutionella sorteringen och diskrimineringen som följer i dess fotspår. Pia Rönickes vackra fotogravyer av pressade plantor från bland annat Syrien följer den arkivariska linjen och utforskar växters migration över jordklotet, som följd av expeditioner och krig. I dem inskrivs det söndertrasade ekosystemet och räddningsinsatserna som kommer att behövas framöver. De tidsliga och rumsliga revorna manifesterar sig utsökt i en video av Simon Starling där den åldrade aktrisen Pilar Pellicer försöker återupprepa danssteg hon tog vid det då ny- invigda Museo Experimental El Eco, 1953. Men det står snart klart att den institutionskritiska motivationen begränsas strikt till teorin; några radikala handlingar lär den inte resultera i.

I Hasselblad Center härskar, föga förvånande, de fotobaserade verken. Montage på montage, bilder i olika grupper. Tilltalet ska dessutom ha en personligare ingång. Phoebe Boswells installation The Matter of Memory sticker ut och blir antagligen en stor publikfavorit. Blyertsteckningar och framförallt animeringar intar ytor och vrår i ett dunkelt mysrum. Boswell söker efter ett kolonialt Kenya hon knappast minns. Först finner jag verket insmickrande men efter ett par sittningar blir det bättre. Arvo Leos film som tar avstamp i inuiten Pudlo Pudlats teckningar är charmig och sevärd. I denna biennaldel riktas fokus på förbisedda levnadsöden och historier fast överlag saknas struktur.

Så över till Klippan där några verk inryms på 3:e våningen samt KKP Galleri. The Propeller Groups film om vietnamesiska begravningsritualer är hypnotisk. Men det är främst i Röda Stens Konsthall som biennalen når sin absoluta höjdpunkt. Här finns det gott om politiska referenser och verk som hugger till. Shilpa Guptas sjungande mikrofon och smattrande informationstavla bär på en undflyende melankoli liksom Ângela Ferreiras lådor tillhörande hemvändare från tidigare portugisiska kolonier. María Berríos och Jakob Jakobsens installation som tar avstamp i en revolutionär 60-talsutställning på Kuba är sinnlig. Rök och musik dallrar i luften. Atmosfären hindrar det distanserade betraktandet. Och så förstås Kader Attias rekonstruktion av en gatumiljö i Hebron där ett uppspänt stängsel fångar upp soporna som slängts ned från lägenheterna ovanför. Verket speglar särskiljandet mellan israeler och palestinier – de som bor i toppvåningarna och de som befinner sig nedan. Det är i mitt tycke biennalens i särklass känslosammaste verk, och dessutom det mest visuella.

Trots att Dyangani Ose påtalar subjektivitetens betydelse vid pressvisningen, vikten av ”att känna”, är den utställda konsten ofta påtagligt intellektualiserad och saklig. Det krävs en del förkunskaper och läsning på plats för att kunna ta till sig många av verken. Därutöver kan jag sakna den internetrelaterade konsten som borde vara ett självklart element i en biennal som bygger på omskrivningar och fragment. Oavsett mina reservationer är det en stark biennal, det är också den tajtaste och mest välorganiserade jag har sett i Göteborg hittills. Hoppas bara det öppna, politiska budskapet når fram till de inte redan invigda.

Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA) pågår sedan en dryg vecka med över 30 konstnärer fördelade på fem platser i Göteborg. Sara Arvidsson och Mikael Olofsson tar tempen på denna den åttonde biennalen sedan starten 2001.

Sara Arvidsson och Mikael Olofsson skriver regelbundet konstkritik på GP Kultur.

Mest läst