Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
The Propeller Groups film The Living Need Light, The Dead Need Music.

Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA)

Berättelsen i berättelsen, A Story Within a Story, plockar sönder historien i småbitar, sätter ihop den igen, skapar nya perspektiv, borrar upp titthål, inbjuder att delta. Men det blir mycket läsning, få sinnliga kickar, anser Mikael Olofsson om årets konstbiennal.

Konst

Konst

Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA)

Konsthallen, Hasselblad center, 3:e våningen, KKP Galleri, Röda Sten Konsthall

T o m 22/11

Går det alls att sammanfatta GIBCA 2015, årets konstbiennal? Biennaltidningen, som ligger framme i travar, i högar, i balar, är utmärkt. Läs den: precisa sammanfattningar, probleminringningar, en fullständig lista över programpunkter. Några av de utställda verken illustrerar i gengäld utmärkt väl sina ämnen – ett problematiskt konstaterande när det gäller konst. Konstnären framträder som något av undersökande journalist, dokumentärfilmare, historiker, arkivforskare. Vilket rum är då konstens, vilka mellanrum? Berättelsen i berättelsen, A Story Within a Story, plockar sönder historien i småbitar, sätter ihop den igen, skapar nya perspektiv, borrar upp titthål, inbjuder att delta. Men det blir mycket läsning, få sinnliga kickar. Den oväntade närvaron av ett traditionellt konstnärligt uttryck, Lynette Yiadom-Boakyes oljemålningar, blir ett kvalitativt bottennapp.

Läs också: Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA)
Läs också: Biennal med uppdrag att berätta

Nej åter till arkiven: Maryam Jafris Independence Day 1934-1975, fotografiska dokument från efterkoloniala självständighetsförklaringar i Afrika, Asien, Indien: kostymer, politiska ritualer utan självständiga rötter, fyrverkerier, högtidstal, dokumentunderteckanden, ett slags strikt kolonial mall för själva frigörelsen. Eller Theo Eshetus The Mystery of History and His Story in My Story, fotodokument som utifrån konstnärens biografi – hans farfar var Etiopiens ambassadör i Jugoslavien – just i sin dokumentära direkthet blir så intressant (en skinande Tito framträder som ett välvilligt monument över sig själv).

Något liknande kan sägas om Petra Bauers och Rebecka Thors långsamma bildvisning som skildrar en socialistisk kvinnodelegations resa mot Sovjet via nordliga Norge 1920: rätt tråkigt blir det, samtidigt som jag drabbas av de egentligen helt konventionella bilddokumentens råstyrka, andan av ambition, världsförbättrardrömmar, idealitet. Något av en särställning vad gäller dokumentär undersökning intar ändå Sara Jordenös sedan tio år pågående arbete om en sydafrikaägd fabrik i västerbottniska Robertsfors, nu nedläggningshotad. Robertsfors var Jordenös uppväxtort och den för samhället så viktiga tillverkningen av syntetiska diamanter något av en outtalad skam, ända tills pastor Ingvar Bratt i en predikan 1985 blottlade och varligt kritiserade förhållandet, något som ledde till kris och konflikter. Det är ett fint arbete i sin lågmälda komplexitet. Samtidigt kan jag inte värja mig mot frågan vad som skulle gå förlorat om denna installation istället redigerades till, låt säga en 45 minuter lång tv-film.

Helt omöjlig att översätta till andra uttryck är däremot Phoebe Boswells installation The Matter of Memory, en multimedial rekonstruktion av farmors Kenyanska vardagsrum, med teservis, brasa, sköna men berättande fåtöljer (insydda högtalare) och koltecknade animationer lite i William Kentridges anda. Här skapas en luftigare och mer associationsrik upplevelserymd, som i biografiska inslag glimtvis också ger bilder av Kenyas historia (pappans röst hörs svagt bakom Phoebes egen): mau-mau-upproret, självständigheten, men också personliga minnen som inte nödvändigtvis passar in i någon afrikansk ”mall”.Det är inget fulländat verk, ändå är det välgörande att sitta i en av dessa fåtöljer.

Att påstå att denna utställning i sina olika lokaliteter är dålig skulle vara befängt, ja groteskt. Men i all sin informationstäthet är den samtidigt upplevelsefattig. Hjärnan måste få byta våglängd, sinnena sträcka ut. Och just därför, missa inte heller The Propeller Groups film som rytmiskt och poetiskt skildrar sydvietnamesiska begravningsritualer, The Living Need Light, The Dead Need Music. En enda lång melankolisk extas. Väl styrkt av den orkar man med nästan hur mycket text som helst.

Mest läst