Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Valerie_Jean_Solanas_1_1902502_1024 x 683 standard_2031207

Göteborgs dramatiska teater | Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika

Lagom till internationella kvinnodagen sätter Göteborgs dramatiska teater som första professionella frigrupp upp pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika. De förvaltar ångesten väl, tycker GP:s Tobias Holmgren.

Teater

Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika

Av: Sara Stridsberg

Regi: Anna Ulén

Medverkande: Mia Eriksson, Erik Åkerlind, Hanna Ullerstam, Åsa-Lena Hjelm, Lars Wik, Martha Lubiana, Miia Rasku, Alexandra Pascalidou (röst)

Spelas: till och med 17 april

I litteraturen, konsten, filosofin och psykologin har mannen under årtusendena lyfts fram som ensam representant för mänskligheten. Kvinnan har i stället varit musan, projektet och ”den bakgrund mot vilken mannens verksamhet avtecknat sig” (för att tala med Ronny Ambjörnsson).

Därav Alison Bechdels filmtest, och därav det rasande, galna, fullkomligt lysande och ofrånkomligt skrämmande Scum:s manifest, utgivet 1967.

Mellan manifestets pärmar slår Valerie Solanas (1936-1988) tillbaka mot manskulturen och utmålar dess härskare männen som defekta, ofullkomliga kvinnor, vandrande dildosar utan förmåga till vare sig empati eller kärlek. Där tecknas också riktlinjerna för den världsomspännande organisationen Scum (Society for cutting up men). Sammanslutningens mål: Att förgöra mannen och det samhälle han byggt upp.

I Sara Stridsbergs pjäs om Solanas liv (och i historien) skjuter Solanas konstnären Andy Warhol för att göra sig fri från hans inflytande över henne. Resultatet blir det motsatta. Hennes och Warhols namn sammanlänkas och rebellen, outsidern, manshataren Solanas blir en del av den store mannens biografi. Det är en tragedi.

Den ambitiösa frigruppen Göteborgs dramatiska teater, belägen i nedförsbacken vid Henriksberg, förvaltar ångesten i stycket väl, särskilt efter att premiärnerverna har lagt sig något en bit in i första akten. Filtret mellan skådespel och publik upplöses slutligen helt i ett hetsigt ordflöde mellan Solanas och rättens domare.

Det är vid sådana tillfällen, när ensemblen försvinner in i sina rollfigurers ilska och saliven stänker i luften, som regissör Anna Uléns uppsättning fungerar allra bäst. Lyckligtvis blir grälen allt fler och kollissionerna allt våldsammare efter mittpausen, medan det kontrollerade, kyliga och intellektualiserande lämnas kvar i föreställningens inledande halva. Höjdpunkten kommer som en avgrundsvrålsmonolog på oväntad norska från doktoranden Daddy’s girl (spelad av Martha Lubiana). Inte sällan bränner det till på riktigt.

På dödsbädden flimrar minnesbilderna förbi hos Solanas, och hotellrumssoffan i spelytans mitt blir skådeplats för många händelser och personer ur hennes förflutna. Den enda konstanten är Mia Eriksson, som bär ett stort ansvar på sina axlar i rollen som den döende, kedjerökande och ständigt svärande författaren. Det gör hon med den äran, men det här är inte en enkvinnasshow på samma sätt som Dramatens uruppförande 2005 där Ingela Olsson gjorde succé i rollen (som specialskrivits för henne). Göteborgs dramatiska teater har kallat sin arbetsmetod för ett ickehierarkiskt lagarbete, vilket också skiner igenom i deras version.

Erik Åkerlind samt veteranerna Åsa-Lena Hjelm och Lars Wiik rikoschetterar fint den kulspruteeld som är Solanas förebråelser.

Starkast i båda sina roller skiner emellertid teaterns Hanna Ullerstam, som gör Solanas ungdomskärlek Cosmogirl och sköterskan White med lika stor närvaro. Den jämnmodiga monologen om döendets faser som i Stridsbergs manus spänner över tre sidor, blir i hennes tappning en krypande upplevelse som får en att vilja ringa sina föräldrar direkt efter pjäsens slut.

Mest läst