Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Göteborgs dramatiska teater | That face av Polly Stenham.

Göteborgs dramatiska teater | That face av Polly Stenham

That face är en modern familjetragedi på klassikernivå, skriver Lis Hellström Sveningson.

teater

teater

Göteborgs dramatiska teater

That face av Polly Stenham

Översättning: Eva Runefelt

Regi: Anna Hjertén Grahm

Scenografi: Ellen Oseng

På scen: Mia Eriksson, Elisabeth Falk, Brynhildur Þórarinsdóttir, Hanna Ullerstam, Lars Wik, Martin Östh

Spelas t o m 4/5

Det börjar illa och blir bara värre i Polly Stenhams familjedrama That face, men Anna Hjertén Grahms iscensättning på Göteborgs dramatiska teater blir bara bättre och bättre. Vad som inledningsvis kan verka lite famlande är mest en del i spelet. Martin Östh, som den 18-årige sonen, måste känna av vilken roll han har för stunden gentemot sin alkoholiserade mamma. Hjärteungen, räddande soldaten eller upprätthållaren av huset minsta möjliga värdighet. Det finns ännu fler att välja på och Östh växer i dem alla under kvällen.

Mammans alkoholism och kärlekslängtan – är navet i dramat. Hon har kapslat in sig med vinpavorna i en liten bostad och bundit sonen till sig. Elisabeth Falk är reptilsnabbt manipulativ i sin vinglande, självförljugna fylla. En pelikanmamma helt i klass med Strindbergs – i slutscenen brister det också för den utsugne sonen. Incestskuggorna fladdrar runt sängen.

Familjens dotter har förvisats till internatskolan, men från den periferin dras hon mot smärtcentrum i kampen för att rädda sig själv och sin bror. Hanna Ullerstam gör en stark och rakryggad flicka, en överlevare i all sin övergivenhet.

Fadern – Lars Wik – har sedan länge flytt fältet för en ny familj. Hans glesa kontakt stavas pengar, men krisen kräver nu hans fysiska närvaro.

Ett par flickskolekamrater – Mia Eriksson och Brynhildur Þórarinsdóttir – ger katalysatoreffekt på familjens kokande helvete.

Jag är inte bekant med Stenham sedan tidigare, den flerfaldigt prisbelönta pjäsen skrev hon som nittonåring 2007, med urpremiär på Royal Court Theatre. Det är en text med tyngd och bett, i nivå med klassiska familjetragedier, som Göteborgs dramatiska oförskräckt har släppt in i källaren. Tillfällena till stora utspel accelererar, men Hjertén Grahms regi har balans och kontroll. Aldrig över gränsen, men smärtsamt påträngande. Möjligen hade uppsättningen vunnit på mer stiliserad scenografi. Men det är gnäll i marginalen, kathariseffekten i slutrepliken; ”Vi är okej” väger upp, mer än nog.

Mest läst