Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
skottpuff.jpg

Bild: Bilder: GP

"Göteborg har blivit två nationer"

Kultur Göteborg är en splittrad stad – två skilda nationer, helt ovetande om varandra. Allting handlar om två ord – tystnad  och rädsla, skriver Mattias Hagberg.

Han är ung, välklädd och verkar lugn. Men det finns något i hans hållning, i hans sätt att röra sig, som avslöjar något annat. Han ser spänd ut. Ögonen är röda.

Det är eftermiddag och huvudförhandling i sal trettio vid Göteborgs tingsrätt. Han är tjugotvå år och står åtalad för narkotikabrott och grovt vapenbrott. Vid husrannsakan i hans lägenhet har polisen hittat åttio gram cannabis i ett köksskåp och en skarpladdad pistol under hans kudde.

Det är grova brott. Förmodligen kommer han att dömas till något eller några års fängelse. Men trots det verkar han ointresserad. Han svarar knappt på åklagarens frågor. Verkar inte ha något intresse av att försvara sig, han verkar inte ens intresserad av det som pågår kring honom, trots att domstolen har hans framtid i sina händer. Han säger att han skaffat pistolen för att han skall känna sig trygg, men att han ”tyvärr inte kan gå in på mer detaljer än så.” Och när åklagaren försöker pressa honom på var pistolen kommer ifrån säger han bara:

– Den frågan kan jag tyvärr inte svara på. Det kan jag inte gå in på just nu.

Orden är märkliga. Det är som om han talade till någon annan än rätten, som om hans intetsägande svar gällde en annan, parallell, verklighet. Som om han framför allt vill försäkra någon utanför rättssalen att han ingenting berättar, att han är lojal.

I kvällstidningarna har tjugotvååringen pekats ut som delaktig i några av höstens skjutningar. Det är därför jag här. Det är därför jag sitter av denna rättegång. Jag vill bilda mig en egen uppfattning. Jag vill förstå. Men allt jag möter är tystnad.

Under hösten har jag följt flera liknande fall, rättegångar och häktesförhandlingar som på ett eller annat sätt är relaterade till gängkonflikterna i Göteborg. I fall efter fall har jag mött unga, tigande män. Tystnaden förefaller i det närmaste total. Till en början blir jag frustrerad, sen inser jag att denna tystnad är det centrala; att det är den allt handlar om; att det är den som är det viktiga.

Jag tror att vi måste förstå detta: Vi lever i ett alltmer polariserat samhälle. Befolkningen i stad efter stad, i land efter land över hela västvärlden håller på att delas upp i två tydliga grupper – de som är innanför och de som är utanför, de som lyfts fram av våra politiker och kallas närande och de som trycks tillbaka och stämplas som tärande. I vår nyliberala samtid behandlas de ”tärande” som skit, som mänskligt skräp, för att använda sociologen Zygmunt Baumans ord. De betraktas som problem och skjuts därför längre och längre ut i samhällets och städernas marginal.

John Heale, författaren till One Blood – ­Inside Britan´s New Gang Culture, en av de senaste årens bästa böcker om den gängkultur som nu sprider sig över världen, menar till och med att flera engelska städer numera består av två helt olika ”nationer”, som lever sida vid sida, nästan helt okunniga om varandra. I den ena nationen ökar välståndet och tryggheten, i den andra pekar alla kurvor åt fel håll. I den ena nationen gäller fortfarande den liberala statens alla lagar, i den andra håller egna normer, värderingar och lagar på att växa fram.

Sverige är inte England. Göteborg är inte Birmingham eller Manchester. Polariseringen och fattigdomen har inte nått samma nivåer här som där. Men det finns skrämmande likheter – och de blir allt mer uppenbara. Göteborg är en splittrad stad. Studerar man siffrorna är detta smärtsamt tydligt. I stora delar av staden ökar välståndet och trygg­heten samtidigt som brottsligheten minskar. Men i några få områden ser allt annorlunda ut. Där sprider sig fattigdom, ohälsa och arbetslöshet, och där ökar otryggheten och, måste jag tyvärr skriva, laglösheten, eller snarare, en parallell rättsskipning.

Under rättegången påpekar åklagaren att tjugotvååringen har ögonen på sig, att polisen misstänker att han är inblandad i de gänguppgörelser som präglat Göteborg under den senaste tiden. Men tjugotvååringen svarar bara kort:

– Ni har ingenting på mig, eller hur?

Och åklagaren tvingas säga som det är: Nej, de har inget konkret.

En knapp timme senare är allt slut och tjugotvååringen släntrar iväg mot spårvagnshållplatsen. Två dagar senare grips han i en bil tillsammans med fyra andra unga män misstänkt för delaktighet i skottlossningen på Friskväderstorget den sjuttonde oktober. Han häktas, men släpps senare i brist på bevis.

Det finns en växande frustration bland poliser och åklagare i Göteborg. Det gängrelaterade våldet har under de senaste åren ökat kraftigt, med en rad skottlossningar som det mest uppmärksammade inslaget. Men antalet misstänkta, gripna och åtalade är oroväckande lågt.

En förmiddag talar jag med chefen för länskriminalen, Sven Alhbin. Han är bedrövad.

– De här skjutningarna är mycket svåra att utreda, säger han. Killarna som blir beskjutna är inte intresserade av att prata med oss. De vill lösa konflikterna själva. Eller så vågar de inte prata. Dessutom har de här gängen till viss del fått makt över sina lokalsamhällen. Folk vill inte bli inblandade. De är rädda. Vi vet att det finns vittnen, men ingen berättar. Man kan säga att gängen håller lokalsamhället som gisslan.

Jag frågar om det är dags att börja prata om en parallell rättsskipning vid sidan av den lagstadgade, och han svarar att det tyvärr verkar vara så. Han säger att vissa bostadsområden är i händerna på några få unga män.

Det kan vara värt att stanna vid dessa svar. Vad innebär det att en hög polischef säger att polisen delvis förlorat kontrollen? Och att gängen håller vissa lokalsamhällen som gisslan?

När ungdomar i stadsdelen Backa fick skriva uppsatser om sin vardag inom ramen för ett forskningsprojekt om ungdomskriminalitet skrev en ung kille så här:

– Vad behöver man för att bli respekterad i Backa? Mycket handlar om kontakter, åtminstone där jag bor. Har du kontakter har du skydd, har du kontakter har du respekt. Det kan vara bra att känna folk, då får man skydd ...

Och när Brottsförebyggande rådet, BRÅ, nyligen försökte sammanfatta situationen i Göteborg blev bilden mörk. Enligt BRÅ har det blivit vanligt att ”förortsbundna kriminella nätverk” försöker kontrollera vanliga bostadsområden. Och det handlar inte längre enbart om att kontrollera kriminella marknader och konkurrenter, utan i lika hög grad om att få makt över boende och lokala myndigheter, som skola och socialtjänst.

Enligt BRÅ finns det en enkel och rationell förklaring bakom detta maktbegär: ”Männi­skor i närområdet kan fungera som en buffert mellan de kriminella och de yttre hoten mot dem, både från brottsbekämpande myndigheter och rivaliserande kriminella individer. Denna buffert uppstår emellertid endast om de boende förstår och följer de kriminellas värde- och normsystem.”

För att lyckas med detta försöker gängen ständigt markera vem som egentligen har den yttersta makten i området. De uppträder provocerande och hotfullt. Utmanar alla med någon form av inflytande. Ingen skall känna sig trygg, inte ens personalen från räddningstjänsten, och absolut inte de vanliga invånarna.

”Det har förekommit att boende bestraffas i form av till exempel hot, skadegörelse och rån. Det kan föda en oro som övergår i självcensur, det vill säga att de boende inte vänder sig till myndigheterna av rädsla för att det ska leda till repressalier.”

Så sprider sig tystanden och rädslan. En fritidsledare, som vill vara anonym, berättar för mig hur ungdomar i delar av Göteborg ständigt är på sin vakt, rädda att säga något som kan uppfattas som en provokation av gängen.

– Det finns en stor oro bland våra ungdomar. De vågar inte prata längre. De är rädda. Det är en märklig tystnad som sprider sig. Men jag förstår dem. Jag har själv börjat bli orolig. Jag pratar helst inte om gängen längre. De har börjat ta sig in i vår verksamhet. Stryker runt våra lokaler för att markera.

Den här hösten har jag under ett par månader försökt att få kontakt med personer i eller kring dessa gäng, främst före detta gängmedlemmar som hoppat av. Jag vill prata med dem. Få deras bild av världen. Men allt jag möter är tystnad eller rädsla.

Poliser jag pratat med säger samma sak. De här unga männen är lika rädda som alla andra. Förmodligen ännu räddare. I BRÅ-rapporten slår en polis fast: ”De är hårda mot varandra inom gängen. Det finns ingen lojalitet eller något broderskap under ytan. Det finns en lojalitet om man har någon konflikt med utomstående, då kan man gå ihop. Annars finns ingen lojalitet. De som sitter i toppen är hårda mot dem som är med. Det är mycket bötning och skulder.”

Det finns till och med uppgifter om att polisen i vissa delar av Göteborg uppmanar unga förövare att ta på sig sin del av brottet och sedan sitta tyst. Allt för att de ska slippa repressalier när de kommer ut.

Jag kommer att tänka på en ung kille som jag träffade på Österåker för några år sedan när jag höll en skrivarkurs på anstalten. Hans liv var på många sätt förstört av den gäng­kriminalitet han själv varit en del av. Nu satt han av ett långt straff för mord.

– Det var ett skitliv, sa han. Jag var alltid rädd. Jag var rädd för polisen, för motståndarna, till och med för mina vänner. Man viss­te aldrig när någon skulle svika. Jag var jämt på helspänn. Minsta lilla grej och jag flippade fullständigt. Hela jag var osäkrad.

Till slut är det som om allting handlar om dessa två ord – tystnad och rädsla. Och jag kan inte låta bli att tänka på John Heales ord om ett samhälle delat i två skilda nationer, helt ovetande om varandra. För tystnaden gäller inte bara några särskilt drabbade bostadsområden. Den gäller hela staden. Men i den övriga staden finner vi en annan tystnad, präglad av ointresse och okunskap.

Jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om alla dessa skottlossningar, mord och fall av misshandel inträffat i Askim, Linnéstaden eller Örgryte.

ÄMNET

”Jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om alla dessa skottlossningar, mord och fall av misshandel inträffat i Askim, Linnéstaden eller Örgryte”, skriver Mattias Hagberg.

SKRIBENTEN

Mattias Hagberg är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Har bland annat skrivit boken Släpp fångarna loss – ett reportage om brott, straff och trygghet.

Mest läst