Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild: GP

Göteborg är ingen konststad, tyvärr!

Kultur Finns konststaden Göteborg? Och hur mår den i så fall? I dag börjar GP:s kultur- och nöjesredaktion att titta på Göteborg som konststad från olika perspektiv. Först ut på kultursidorna är Hanna Jedvik som konstaterar att medan konstutställningar i Stockholm får Facebook att koka tar ingen tåget till Göteborg för att röras om och beröras. ”Göteborg är ingen konststad.”

Konststaden Göteborg. Smaka på orden. Konststaden. Göteborg. Det ger gissningsvis inte många associationer hos den genomsnittlige kulturkonsumenten i rikets andra stad. Begrepp som Musikstaden Göteborg klingar bekant i öronen på såväl västkustbor som stockholmare, allt sedan stans mer eller mindre berömda poporkestrar och artister har lagt Sverige och världen vid sina fötter. Addera därefter evenemang som Way out West och spelställen som Nefertiti, Konserthuset, Jazzhuset, Pustervik och Sticky Fingers. Eller för all del den där stora sportarenan som en kväll i juni kan fyllas med 69 000 människor och en allsång som aldrig vill ta slut.

Åter till Konststaden Göteborg. Kanske tänker du som läser nu på en tronande gul tegelbyggnad längst upp på Avenyn. För vissa av stadens invånare är Göteborgs konstmuseum mer känt för sin fasad där Julstaden Göteborg projiceras i decembermörkret än för sitt konstnärliga och historiska innehåll.

Dock finns en insida. Även om många inte kommer längre in i huset än till Hasselblad Center som byggdes samtidigt som entrédörrarna med sina grindar i brons och järn, formgivna av konstnären Pål Svensson 1996, sattes in i markplan för att konsten skulle komma närmare medborgarna. Den som därefter bestiger de vindlande trapporna kan ta del av en ansenlig mängd konstverk i form av främst måleri och skulpturer från 1400- talet och framåt. Visserligen finns det plats för samtidskonst i de senaste årens utställningskataloger, för tillfället representerat av exempelvis den finländske fotografen Esko Männikös utställning Time flies. Men främst är det konsthistorien som står i centrum på Konstmuseet.

Hur ligger det då till med samtidskonsten? Jag pratar med folk som jag möter i olika sammanhang. Vad tänker de om Göteborg som konststad? Merparten konstaterar att de aldrig eller ytterst sällan ser några utställningar i Göteborg. Det brukar mest bli att man kollar in Hasselbladspristagaren, är en sammanfattning jag får av de kulturkonsumenter som jag frågar i min närhet. Men jag möts även av ett visst mått av besvikelse när det kommer till bredd och utbud när det väl är större namn på tapeten.

En lördag i januari är det ganska gott om folk inne på Hasselblad Center när jag strosar runt bland Hasselbladspristagarens Wolfgang Tillmans hårda och dokumentära bilder från ett ruffigt Berlin. Upphäftade foton på väggen till synes utan större åthävor. Inne i mörkret i videorummet trängs vi på en bänk för att inta Tillmans suggestiva film där bild och musik blir till en enhet. Ett hyfsat stort publiktryck råder även på samlingen av porträtt i Konstmuseets utställning Olof Sager-Nelson och hans samtida. Kanske beror det på att det denna dag är gratis inträde i samband med Kulturnatta. Kanske inte. Nu har göteborgskonstnären Annika von Hausswolff flyttat in i stället. Och det är ju uppfriskande. 

När jag pratar med konstnärer skissas en liknande bild fram. Uppgivenhet. Det finns ju inget för konstnärer i Göteborg. Åtminstone inte när det kommer till de större institutionerna, tycks de flesta eniga om. Inne på Göteborgs konsthall, som ska vara stadens arena för samtidskonst, har det länge ekat ödsligt tomt i väntan på vårens separatutställning signerad Magnus Bärtås, som hade vernissage i dagarna. Det är inget märkligt i sig, att det har varit byggtid en period. 

Vad som är desto mer anmärkningsvärt är att Konsthallen ekar tom i vidare mening. Stundvis glimmar det till med utställningar vi minns och som vågar sätta Göteborg på konstkartan, men ofta går det många förbi vad institutionen i den otidsenliga byggnaden ägnar sig åt. Den senaste tiden har det varit så kallad deltagdriven verksamhet där, i form av en tryckeriverkstad och olika workshopar. 

Sedan länge har det stått klart att Konsthallen måste flytta, inte minst eftersom Hasselblad Center ska in där. Och dess chef Michael Nanfeldt, även tillträdande kulturstrategisk chef i kommunen, har konstaterat att man behöver nya lokaler för att kunna fullfölja sitt uppdrag vad det gäller samtidskonst. En process som har pågått de senaste fem åren. Under tiden tycks det som om visionerna av vad Konsthallen egentligen ska rymma lyser med sin frånvaro.

Det kan låta hårt, som om jag som inte ens är konstkritiker ska sitta här och såga Göteborg som konststad vid fotknölarna. Då kan det vara på sin plats att påpeka att detta har gjorts av andra innan mig. I ett panelsamtal om konststaden Göteborg under Kulturkalaset, i intresseorganisationen Adas regi, samlades en rad konstkunniga personer så som Elin Wikström, konstnär och rektor på Göteborgs Konstskola, Kjell Caminha, Benny Cruz, Britta Kleberg, samt Omid Delafrouz – allesammans konstnärer med olika inriktningar och erfarenheter. Värdelöst var det samstämmiga utlåtandet från panel och publik, enligt en sammanfattning på Adas hemsida där man skriver vidare:

Självcentrerat, stressat, inåtvänt, ytligt, ängsligt och trött. Dåligt självförtroende. Mycket arenor för sport trots att fler brukar konst och kultur. Göteborg ÄR ingen konststad, men det finns hopp – dock är det ett långsiktigt arbete som börjar på gräsrotsnivå. Staden saknar en nerv – det behövs mer konflikt och diskussion. Öppna upp ateljéer och verkstäder, gå på vernissager och samtala om just konsten (och inte om vädret). Byt ut alla som upprätthåller stora institutioner och utbilda beslutsfattare i konst.”

Samtidigt i Stockholm: konstnären Makode Linde har vernissage för sin svårbetitlade utställning på Kulturhuset. När jag börjar skriva på denna text haglar inläggen från konstnären själv och många andra i Facebookeventetet Negerkungens återkomst – VERNISSAGE!, skapat av Makode Linde.

Hans utställning har följts av en omfattande debatt. Turerna innan fick Marianne Lindberg de Geer att avgå som konstansvarig på Kulturhuset, därefter har antirasistiska debattörer rasat. Precis så här ska samtidskonst fungera – den ska beröra och uppröra.  I höstas kunde man se Anna Odells verk Okänd kvinna på samma kulturhus och jag har grämt mig över att jag aldrig lyckades ta mig dit. Och på Borås Konstmuseum visas just nu den omskrivna utställningen El hombre elastico av Peter Johansson.

Alltid när jag reser till Stockholm försöker jag hinna med minst en konstupplevelse. Stundvis planerar jag rent av mina resor efter det. De senaste åren har jag sett utställningar om och av Cindy Sherman, Louise Bourgeois och Nils Dardel på Moderna museet. Jag hoppades in i det sista på att hinna med Francesca Woodman som jag så gärna ville se, men tillfället gick mig dessvärre ur händerna av olika anledningar.

På Fotografiska har jag besökt utställningar signerade Anders Petersen, Sally Mann, David La Chapelle, Annie Leibowitz och ett par till. Jag har sett Carl Johan de Geer på Prins Eugens Waldemarsudde och jag har missat betydligt mer än vad jag har kunnat ta del av i den kungliga huvudstaden.

Jag har åkt till Berlin enkom för att se David Bowie is på Martin-Gropius Bau och blivit tagen med storm av den brittisk-tyska konstnären Tino Sehgal på samma museum i somras. Av alla dessa utställningar som ger eko i resten av landet och världen återfinns i princip inga av dem i Göteborg. Och när Konstmuseet tar sig an stora konstnärskap är det sällan i en omfattning som imponerar eller får andra att rekommendera mig ett besök. Visserligen tog jag mig med stor entusiasm an utställningen om Kraftwerk på Röhsska i våras. Just nu utgör även Lisa Larsson – sextio år av keramik  en viss lockelse. Likaså Röda Stens konsthalls utställning Tidvågor av den finska konstnärsduon Visa Suonpää och Patrik Söderlund. Men skulle de få mig som utomsocknes att resa hit? Knappast. 

Det är nämligen något som fattas mig när jag ska försöka formulera mig om Konststaden Göteborg. Det är besvärande innehållslöst. Inte ens Världskulturmuseet, som ska vända sig till en ung publik, lyckas gå i takt med tiden och fånga mig. Med ett par få undantag, varav Jens Assurs fotoutställning Africa is a great country är ett.

All denna dysterhet till trots sjuder det av liv, entusiasm och ett glödande engagemang i konstnärsgöteborg. I tidig januari besöker jag Performencedagarna, Festival13, på Konstepidemin. Utanför brinner eldar som för med sig en doft av värmestuga in i lokalerna som fylls av konstnärliga framträdanden av olika slag i dagarna två. Festivalen arrangeras av Galleri Konstepidemin genom Anna Carlson och Jill Lindström och utgör ett tydligt exempel på det konstnärsdrivna konstlivet i Göteborg när det är som bäst.

Ett annat likartat exempel är Galleri 54, även det initierat och underhållet av yrkesverksamma konstnärer i syfte att visa konst som inte är kommersiellt gångbar. Likaså Galleri Box några meter därifrån på Kastellgatan. När jag återvänder till Konstepidemin några veckor senare fångas jag i Pannrummet av utställningen Skift & Oro av Kristina Meiton och Monne Lindström. Även ett par privata gallerier har ett engagemang bortom prislapparna, varav Thomassen och Mors Mössa kanske är de tydligaste exemplen.

Så hur kan då Göteborg som, förutom två fristående konstskolor, även hyser Akademi Valand med utbildning i fri konst på kandidat, magister och masternivå, inte ta bättre hand om lokala, nationella och internationella konstnärskap? Det räcker knappast med en konstbiennal vartannat år med nästan uteslutande externa konstnärer, från övriga Sverige och utlandet.

Det hjälper knappast att Konsthallen flyttar till nya fräcka lokaler så länge visionen om en helgjuten konststad ter sig så monumentalt frånvarande. Så länge ingen utställning lockar hit konst- och kulturintresserade och konstupplevelser hör till ovanligheterna bland stadens invånare är Göteborg som konststad endast en dröm att stilla bedja om. Och så länge konstnärerna som utbildas i den här staden är nästintill helt beroende av privata gallerier och egna initiativ kommer det att skramla tomt även fortsättningsvis varje gång någon andas om Konststaden Göteborg.

Mest läst