Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Angelica Löwdin är en 75-årig transperson som sitter med i Göteborgs HBTQ-råd.

Göteborg – ännu inte vid regnbågens slut

Det var en hemlighet mellan makarna i alla år. Ingen annan visste att han var transvestit. Men när frun avled blev han en hon.

På Kaggeleds träffpunkt spelar orkestern upp till dans. Det är tidig eftermiddag och dansgolvet fylls snart av daglediga, där de flesta är pensionärer som Angelica. Hon bjuder upp damerna och det märks att dans är en av hennes stora passioner.

Några timmar tidigare har vi träffat Angelica för första gången. Hon har berättat om sitt liv och vad det innebär att vara transvestit. Om sin väg från skam till stolthet och om sitt nya liv som aktivist för transpersoner och ledamot i Göteborgs stads hbtq-råd.

– Myndigheter och organisationer gör en hel del, men det som händer ute i verkligheten är inte alltid samma sak. Det är inte så dystert för mig. Jag är 75 år och har inga bekymmer, men många unga har det jättesvårt, säger Angelica Löwdin.

I somras placerades Göteborgs kommun i topp när RFSL rankade Sveriges kommuner ur ett hbtq-perspektiv. Utbildning för anställda och införande av landets första kommunala hbtq-råd var avgörande för placeringen. Vad gäller utsatthet och attityder återstår en hel del att göra. Men det har varit värre. Mycket värre.

Under 1990-talet talades det om Göteborg som en bögknackarstad. Bakgrunden var en mängd hatbrott – förföljelse, vandalisering, våld och till och med mord. Göteborg sågs som en otrygg plats med en kylig attityd, även från samhällets sida.

Traditionen som gammal arbetarstad och en stad med många starkt konservativt religiösa ses som anledningar. Dessutom fanns det då många "skinnskallar" som såg homosexuella som sina fiender.

– Det var mycket nynazister i Göteborg då, säger Angelica. Men Göteborgs dåliga rykte hade det goda med sig att det öppnade ögonen. Kommunen började göra saker. Man insåg att hbtq-rättigheter är mänskliga rättigheter. Och den som är emot det gör bort sig.

Det är lugnt och stilla i villaområdet. Träden dignar av frukt och löven är vackert färgade av hösten. Hemma hos Angelica renoveras yttertaket och bankandet hörs ned till köket. Här har hon bott sedan 1988. Numera vet grannarna att hon är transvestit.

– Men medan min hustru levde var det en hemlighet mellan oss två. Det var ett problem vi hade gemensamt. Vi träffades som mycket unga och jag tänkte att det går väl över när vi har gift oss. Jag var övertygad om att jag var den enda mannen i hela världen som ville identifiera sig som kvinna.

Livet rullade livet på. Paret fick en dotter. Angelica, som då hade ett mansnamn, studerade tyska, blev professor vid Göteborgs universitet och idrottade på fritiden.

För sju år sedan avled Angelicas hustru i cancer. Angelica får ett stråk av sorg i rösten och berättar med värme om sin fru.

– På slutet, innan min fru gick bort sa hon: När jag är borta kommer du att komma ut. Det går väl an att du är transvestit, men försök att se lite snygg ut.

När Angelica inte längre hade någon att dela hemligheten med, kände hon att det var dags att kliva ut ur garderoben. Det gick inte att vara helt ensam, det blev som en tung sten att bära på.

– Och man tröttnar på att bara stå framför spegeln och stirra på sig själv.

Hon reste till London. Stannade där i två veckor och prövade sig fram för att hitta rätt i sin nya öppna identitet. Fick råd och tips om smink och klädsel från experter på området.

– När jag kom hem ringde jag till RFSL för att höra mig för var andra transpersoner fanns. De berättade om några olika ställen. Och på den vägen är det.

Nej, alla heter inte Glenn i Göteborg och alla är inte goa gubbar. Anna-Carin Jansson, hbtq-samordnare för Göteborgs Stad, ställer frågan: vem är göteborgaren?

– Tidigare har göteborgaren ofta förknippats med en man som jobbar på varvet. Sen kom man på att han har en fru också. Alltså en vit man och hans fru. Den bilden lever kvar. Goa Gubbar. Men gå till Nordstan en dag. Göteborgaren kan lika gärna vara en svart rullstolsburen kvinna, som kanske är gift med en kvinna.

Det är det kommunens hbtq-arbete handlar om. Att inkludera och se alla som lever i staden.

– Det enskilt viktigaste för att få upp hbtq-frågorna på agendan har regnbågsflaggorna under West Pride varit. Det synliggör alla som lever utanför normen. Men det krävdes tio års politiskt arbete och kamp för att få regnbågsflaggan hissad på Gustaf Adolfs Torg.

Under festivalen fylls hela Göteborg av regnbågens färger. I år var flaggorna rekordmånga.

– Många hbtq-personer vittnar om att de inte tidigare känt att Göteborg var deras stad. Men när regnbågsflaggorna hissades första gången på paradstången på Gustaf Adolfs torg hände något, säger Anna-Carin. Folk grät. Om man är med i normen vet man inte hur känns att inte vara medräknad och inte känna sig officiellt välkommen. Det handlar inte om att vara annorlunda. Det handlar om rätten att vara sig själv.

När samhället förnekar eller osynliggör människor på grund av sin läggning är det ungefär som om man skulle förbjuda folk att vara rödhåriga, förklarar Angelica.

– Det här är en del av min personlighet. Jag behöver inte hormoner och är inte född i fel kropp, men så kan det vara för andra. Det har ingenting med sexualitet att göra, för mig handlar det om min identitet. Det är inte så märkvärdigt.

Angelicas dotter var drygt 40 år när hon fick veta att hennes pappa är transvestit. Hon hade inte haft en aning, blev helt paff, berättar Angelica.

– Jag sa: "Det är en sak jag måste berätta om själv". Hon blev likblek och trodde jag skulle säga att jag också hade cancer. Men jag fortsatte: "Nej, jag är inte sjuk, har inte begått brott och jag ska inte sälja huset och flytta till Australien".

– Vad kan det då vara för bagatell? frågade dottern.

När hon fått veta hade hon många frågor. Visste mamma? Är du homosexuell? Är det svårt?

Nästa gång hon besökte sin pappa fick hon möta honom som Angelica. Och efter en tid blev det också självklart att berätta för hennes barn, Angelicas barnbarn.

Vad är normalt? På Anna-Carin Jansson skrivbord på kontoret i kommunhuset ligger ett rött blädderblock med svart text. Vem får vara med - vem får inte vara med? I stället för att titta efter utanförskap bör vi granska vem som får plats i innanförskapet, betonar Anna-Carin.

– Ett större vi. Det handlar inte om särintressen. Utmaningen är att rikta sig till alla göteborgare och hitta metoder att göra det. I dag har vita, med god ekonomi och full funktionalitet mycket större möjligheter än många andra. När stadens budget skrivs ska alla ingå. Det ska inte vara ett sidospår. Men att göra verkstad av det är svårt.

Hon tar äldreboenden som exempel. Inställningen är att visst ska den vara till för alla, men först måste vi se till att den "vanliga" vården fungerar.

– Men för vem ska den fungera? Vem är den gamla som ska bo där? Det kanske är en homosexuell man.

Elliot Nilsson är 24 år och styrelseledamot i RFSL ungdom sydväst. Hen har erfarenhet av hur snäva samhällets ramar ofta är för den som är queer/transperson.

– Om jag ska gå till en vårdcentral måste jag ständigt förklara mig och berätta varför jag känner som jag gör och varför jag gjort de val jag gjort. Man ses som en informationscentral som ska lära ut allt och där alla har rätt att fråga om vad som helst, säger hen.

Elliot anser att den viktigaste för HBTQ-frågan i Göteborg i dag är transinkludering.

– Homo och bi har blivit så uppmärksammat och normaliserat . Men trans inkluderas inte lika mycket och det saknas mycket kunskap, säger hen.

Angelica Löwdin tycker att transgänget i dag befinner sig där gayrörelsen var för 20 år sedan. Kampen mot trångsynthet och fördomar måste fortsätta på alla fronter, menar hon. Man ska så långt det är möjligt och så länge det inte skadar någon annan vara den man är. Annars är risken stor för att man mår dåligt och tappar bort sig själv.

– Det är viktigt att vi syns. När det ovana blir vant blir det omärkvärdigt. Men det kan jag säga som är 75. Det är svårare för de unga. De kan känna sig väldigt ensamma och osäkra. En ung person som blivit misshandlad och mobbad i skolan, talade med sin lärare som sa: "Om du är sån där får du nog räkna med att bli utsatt".

Folkhälsoinstitutets undersökningar bekräftar att transpersoner är en särskilt utsatt grupp. Hbtq-personer har överlag sämre psykisk hälsa än heterosexuella. Självmordsförsök dubbelt så vanligt bland hbt-personer jämfört med heterosexuella. Bland transpersoner uppger hälften att de någon gång har övervägt att ta sitt liv och en femtedel att de har försökt ta sitt liv.

Angelica hade redan pensionerats när hon blev öppen med att hon är transvestit, men i dag är hon Angelica med sin före detta arbetskamrater.

– Jag mår mycket bättre nu när jag kommit ut. Det är, som en kollega sa, det omvända mot när Neil Armstrong tog första steget på månen: Ett litet steg för mänskligheten, men ett jättekliv för mig.

Hennes råd till andra är att berätta för sina arbetskamrater.

– Man kan börja i ett litet nätverk med folk man litar på. Då finns det redan de som vet om det när man tar i en större grupp. Först kan det bli en sensation, men det brukar lägga sig rätt så snart. Alla funderar mycket mer på sig själva än på andra.

Angelica har ett välfyllt veckoschema. Förutom att hon sitter i kommunens hbtq-råd är hon med i styrelsen för Transföreningen i Västra Götaland. Hon är ute och informerar och möter unga. Och så är det dansen.

– Jag älskar att dansa. Gubben Andersson var inte så mycket för det, så nu tar jag ut svängarna och kan inte få nog.

Hon dansar linedance en gång veckan och går gärna på lokal när tillfälle bjuds

– Sist var vi på Jamessons. Dansen började klockan 23 och slutade 02. Å gud vad trångt det var. Men kul.

Det är ont om renodlade mötesplatser för hbtq-personer i Göteborg. Finn Hellman, ordförande för RFSL Göteborg, har bott både i Stockholm och Malmö tycker det är förvånande och problematiskt med så få träffpunkter.

– Det finns bara en eller två kommersiella uteställen där majoriteten är hbtq. Många vill vara helt säkra på att de kan flirta med vem som helst och veta att det med stor sannolikhet är en annan hbtq-person, säger han.

Finn Hellman är imponerad av kommunens ambitioner, men mer tveksam till hur väl det når ut och förändrar attityder.

– Jag är 39 år och har varit öppen bög sedan jag flyttade hemifrån. Ändå tvekar jag fortfarande om vilka jag ska komma ut för eller inte, säger han.

Ännu är Göteborg inte en stad för alla som bor här. Men RFSL:s rankning är ett kvitto på att vi är på rätt väg, menar Anna-Carin Jansson.

– Jag tror hbtq kan gå i fronten för att bryta ny mark och öka inkluderandet även för andra grupper. På sikt är vi på väg att vända den här Atlantångaren.

Två veckor om året blir målet tydligt skönjbart. Angelica Löwdin talar om West Pride och regnbågsflaggan med stolthet.

– Det är så härligt när staden fylls med regnbågsflaggor. Det är vi. Det syns att vi finns.

.

Fakta:

Fakta: HBTQ

Fakta: Nya utmaningar

Fakta: Från sjukdom till regnbåge

Mest läst