I rådande bostadsbrist önskar ansvariga politiker riva över hundra lägenheter i Södra Gårda till förmån för biluppställning i stället för att utföra åtgärder så att de boende kan stanna kvar. Det är bra att det kastas nytt ljus på denna fråga, men genom att okritiskt lista politikernas argument framstår Göteborgs-Posten som ett organ för rivningshetsarna i fastighets- och byggnadsnämnden. Skärskådar man argumenten vart för sig upptäcker man hur utspädda de är.
Buller och dålig luftkvalitet
Ett argument har länge varit att området inte lämpar sig för boende på grund av dålig luftkvalitet och buller från E6:an. Här väljer man att helt bortse från Länsstyrelsens åsikt att mätstationen är felplacerad och att dess värden därför ej bör ingå i bedömningen huruvida halten kvävedioxid överträds eller ej.
Samtidigt bortser man från att många av Örgrytes villor är lika utsatta. Men medan dessa skyddas av en skyddsmur i glas, prisbelönt för dess goda verkan, har landshövdingehusen i Södra Gårda försetts med ett verkningslöst träplank.
När motorvägen breddades för tolv år sedan hindrade ansvariga politiker Vägverket från att bygga en likvärdig skyddsmur på vår sida. Eftersom vägen är statlig kunde man i dag sona för sitt misstag och kostnadsfritt låta Trafikverket uppföra en sådan, om viljan fanns.
Men viljan finns inte, eftersom en sådan åtgärd skulle undanröja ovanstående argument; en effektiv skyddsmur förbättrar luftkvaliteten, minskar bullret och skyddar de boende från trafikolyckor.
Brandrisken
Nu har det ställts nya krav från Räddningstjänsten som hävdar att husens dörrar och trapphus inte uppfyller brandsäkerhetskraven. Fastighetskontoret har överklagat dessa krav om att garantera de boendes säkerhet, men fått avslag från Länsstyrelsen. För att slippa åtgärda problemen eller betala vite, måste ett beslut om rivning tas före den 30 april 2013.
Dessa hälso- och säkerhetsskäl är emellertid bara svepskäl. Anledningen till att man vill riva är inte omsorg om de boendes väl och ve, utan att man vill åt marken för trafikändamål. Enligt Martin Wannholt (M), vice ordförande i fastighetsnämnden, bör i runda tal 150 människor kastas ut på gatan till förmån för bussuppställning (sic!). De här lägenheterna har långt ifrån godtagbar standard, fortsätter han, utan att ha sett insidan av dessa hus, och bortser från att människor faktiskt vill bo här, inte enkom för att det är billigt, utan för att det finns de som trivs med en enkel livsstil.
Blundar för alternativ
Som politikerna ser det finns det bara två alternativ. Det ena är att trotsa den rådande bostadsbristen och riva husen till förmån för parkeringar, som enligt forskning leder till mer bilism. Det andra är att behålla husen, genomföra en totalrenovering som i sin tur skulle chockhöja hyrorna så att bara välbeställda har råd att bo i husen. En sådan bevarandeform, så kallad gentrifiering, skulle bli en dyr historia och det är därför inget alternativ alls. Med detta resonemang är det, som man säger, billigare att bygga nya hus än att bevara de gamla.
En tredje väg
Men det finns en tredje väg som lyftes fram senast av Yimby och GP:s egen Maria Haldesten, men som förbises av beslutsfattarna – nämligen att utföra de mest basala åtgärderna som krävs för att husen fortsättningsvis ska vara beboeliga.
Utöver kostnader för ökad brandsäkerhet är det inte många fler miljoner som krävs än vad det kostar att riva husen. Detta är det mest gynnsamma alternativet för både hyresgästerna som får bo kvar i säkerhet och politikerna som får en fjäder i hatten och 150 människor färre att bygga bostäder till. Se därtill potentialen i detta kulturhistoriska område, varför inte som en förlängning av evenemangsstråket, i stället för att utmåla det som en skamfläck på stadskartan.
Filip Laurits
Gårda boendeförening
