Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
BB010901BB018_1897744_1024 x 683 standard_2025981

Bild: ANDREAS HILLERGREN

Friidrottsprofilen om livet i offentligheten: Fan, säg inte mitt namn

Sport Ingen svensk kvinna har hoppat lika långt som Erica Johansson. Göteborgaren la av i början av 2000–talet med ett EM-guld som främsta merit. Nu är hon näst ut i GP:s serie Vad gör du i dag?

Erica Johansson, nu gift Lamprecht, blev rikskändis redan som tonåring när hon 15 år ung tog över det svenska rekordet. Samma rekord putsade hon rejält under den aktiva karriären och 6.99 är fortfarande det längsta hoppet en svensk längdhoppare har gjort. Men nu utmanas Erica Johansson av sin arvtagare Khaddi Sagnia. Om det och mycket mer pratar hon om när GP ringer upp henne.

Hur ser ditt liv ut 2016?

– Jag jobbar som träningsinstruktör och personlig tränare och har massa olika projekt. Jag är i Borås och jobbar någon dag i veckan, är på olika gym och kör gruppträning och sen personliga träningar. Sen har jag min egen träningsgrupp – Landvettersekten, med ett 80-tal medlemmar som jag tränar med ett par gånger i veckan.

Det låter som du tränar lika mycket som när du själv var aktiv?

– Ja, det är nästan lika mycket. Om man räknar antal pass så är det nog fler, men nu behöver jag inte utöva träningen själv.

Varför vill du vara träningsinstruktör?

– Framförallt handlar det om kunskapsöverföring. Jag kan mycket om träning och vet hur man ska göra för att må så bra som möjligt och hålla sig skadefri.

Vilken nivå håller de du tränar?

– Det är mest motionärsnivå. De flesta som kommer ligger runt 35–40 år. 

Vad får du ut av att hålla i de här passen?

– Det är vansinnigt roligt att inspirera folk och få de att vilja träna igen. Gemenskapen är minst lika viktig som själva träningen för att folk ska komma tillbaka

Vilken form är du själv i?

– Den är ganska så bra, jag har dragits med en långvarig inflammation i mina höfter. Jag opererade höfterna för sex veckor sedan så nu känns det bättre. Det känns väldigt skönt. Jag har en plan att kunna komma tillbaka och utföra löpträning och tyngre styrketräning.

Hur ser en vanlig dag ut för dig?

– Den är ganska så fylld. Samtidigt är det många timmar där jag inte har någonting att göra. Jag jobbar mest när andra är lediga, på kvällar och helger.

Vad gör du på den andra tiden?

– Jag driver en talarförmedling som heter Talarkompaniet och har gjort det i sex år. Vi förmedlar föreläsare, artister och komiker.  

Hur går det?

– Det går bra. Vi var väldigt ambitiösa och aktiva fram till för två år sen. Nu sitter vi inte på kontor och jobbar mer fritt och jagar inte föreläsare som vi gjorde tidigare.

Föreläser du själv någonting?

– Ja, det gör jag också. 

Vad handlar de om?

– Jag pratar om min karriär. Om mina med- och motgångar. Sen vävar jag in ledarskap, om vikten av att se sig som en vinnare, mental träning och mina drivkrafter. Jag har gjort en ganska häftig resa inom media och där finns också en story att prata om.

Du har varit med i en hel del tv-program. Vilket har varit roligast?

– Jag tycker det största äventyret var fruktansvärt jobbigt och utmanande. Det var inget man skulle ha göra på eget bevåg.

Hur gick tankarna när ni var långt ifrån civilisationen och skulle gå flera mil?

– Jag såg bara slutmålet och att få belöningen. Man visste att när Peter Jihde dök upp fick man en macka, en påse chips eller en kall öl.

Hur var det att vara med i Mästarnas mästare?

– Jag visste inte vad det innebar riktigt eftersom jag var med i det första avsnittet. Men det var coolt också. 

Är du en annan person i tv än privat?

– Man håller inne lite på det man tänker. Mycket kan vändas till sin nackdel. Så var det nu med Aregawi. De ringde och då sa jag att jag inte har något att kommentera. Om man är dåligt påläst, som jag var om henne, ska man hålla käft istället. Sen sa jag att förbundet borde ha modet att stryka hennes svenska rekord. Jag tänkte att det inte blir någon stor grej av det. Men det var bild och stod i ingressen och massa. När de ringde igen så valde jag att inte svara för då skulle jag säga alldeles för mycket vad jag tycker och tänker och det skulle inte bli bra. Man behöver inte skandalrubrikerna längre, man lär sig.

Du har varit i offentligheten i flera decennier. Hur är det att leva så?

– Jag tänker inte så mycket på det. Det är inte samma grej i dag. Ungdomar nu har ingen aning om vad jag har gjort.

Är det skönt att de inte känner igen dig?

– Jag gillar när ungdomarna har folk de känner igen som kan sälja de svenska värderingarna. Som Molly Sandén till exempel, hon är fantastiskt. Gina Dirawi är också helt grym. De vågar stå upp för vem de är och vågar säga saker. 

Har du förändrats som person sedan du blev känd?

– Ja, det tycker jag. Ibland tänker jag att folk som ser mig på olika ställen reagerar, fast de egentligen inte gör det. Det blir som en grej att man ser sig lite väl mycket om, fast ingen bryr sig. 

Det låter nästan som lite paranoia?

– Nej, men det är inte jättekul att gå till en simhall och duscha med en massa okände kvinnor i ett duschrum. Man vet inte. Jag hatar att sitta hos läkare och tandläkare där man blir uppropad. Det är inte säkert att någon men min känsla är "Fan, säg inte mitt namn här nu". 

Du var med och sjöng i kör till låten We are all the winners i Melodifestivalen 1993. Hur tänker du kring det nu?

– Allting har sin tid. Tv är jättekul men att plojja i något program nu känns sådär. Jag skulle hellre ha någon programledarroll – det hade varit jäkligt kul.

Om vi håller oss kvar vid Melodifestivalen, vad tycker du om årets upplaga?

– Det är jätteroligt. Melodifestivalen är inte längre schlager utan jättebra hitlåtar.

Har du någon personlig favorit?

– Oscar Zias låt är stor och mäktig.

Ni hade en säckpipa med i er låt. Det saknas i årets startfält.

– Haha, den tiden är förbi,

Skulle ni ställt upp i Skottland i stället?

– Ibland brukar jag tänka på hur det hade varit omvi hade vunnit och fått representera Sverige. Det hade varit katastrof.

Du var aldrig nära att satsa på musiken?

– Nej nej, men min dotter Tess är grym. Hon är så musikalisk så det är en fröjd. Hon tar över musikaliska ådran och min andra dotter Wilda den idrottsliga.

Du pratade om att bli programledare. Det finns ju ett par exempel med Kajsa Bergqvist och Carolina Klüft som har blivit omtyckta programledare. Hur ser du på deras övergång?

– Det är jättekul. Kajsa var avvaktande under karriären och sa hon aldrig skulle göra tv eller reklam, hon har fullkomligt ändrat sig. De är jätteduktiga, det är alla som kan hantera direktsändningar.

Är du intresserad av en sådan roll?

– Jag fick göra det lite som expertkommentator. Det var jättekul men tillslut kände jag att jag hade sagt allt och inte kunde förmedla så mycket mer.

Tillbaka till längdhoppsgropen. Är du orolig för att du ska tappa ditt svenska rekord?

– Det är klart att det är fantastiskt att ha en identitet som svensk rekordhållare. Den vill jag såklart inte tapp. Samtidigt skulle jag glädjas med Khaddi Sagnia om hon skulle hoppa sju meter. Hon är en underbar tjej som haft sina motgångar och nu är tillbaka.

Vad tror du om hennes chanser?

– Om det är någon som kan göra det så är det hon. Hon har snabbhet, styrka och spänst.

Håller du med om att ni är ganska lika?

– Det ligger något i det. Hon har en så oerhört skön personlighet. Hon vågar säga grejer. Det kan bli lite fel men då är det bara att skratta. Det är alltid roligt att lyssna på henne i intervjuer. Hon är en värdig kronprinsessa.

Det finns planer i Göteborg på att arrangera det stora friidrottsmästerskapet European Sports Championship. Vad tycker du om det?

– Göteborg är världens bästa arrangemangsstad. Det finns inget vi inte klarar av. Det är jättestort för både idrotten och staden.

Annelie Hulthén är föreslagen som ny ordförande i Göteborgs Friidrottsförbund. Vad tycker du om det?

– Det är svårt att säga, hon ska sköta om ett stort bolag. Men hon är en kvinna som har kontakter. Det behöver man ha.

Vad ser du mest fram emot under 2016?

– OS i Rio.

Ska du dit?

– Nej, inte vad jag vet. Men jag ser fram emot att följa svenskarna, resten skiter jag faktiskt i. Jag är jävligt trött på alla dopade idrottare.

Tror du någonsin idrotten kommer bli helt ren från doping?

– Nej, det tror jag inte.

Vad beror det på att folk gör det?

– Girighet, framgångar, pengar, dålig självkänsla och att folk i ens närhet har andra avsikter än man tror.

Hur vanlig tror du det är i Sverige?

– Jag tror knappast att någon som är uppväxt i svenskt föreningsliv gör det. Kulturen formar idrottarna, så där har jag inga misstankar.

Vad tycker du föreningens roll är i samhället?

– Idrotten är en av få instanser där man kan få sätta regler och inte tolererar slarv och missade tider. Tränare kan faktiskt be någon sätta sig på bänken om man inte uppför sig. Skolan är körd.

Ser du skolan som körd?

– Mycket utav den är det. Lärarnas auktoritet och tillåtelsen att faktiskt få bestämma och sätta gränser. Jag skulle inte vilja vara lärare i dag.

Går det att vända?

– Det krävs att någon sätter ner foten.

Vad var det bästa som hände 2015?

– Det var att jag kom igång och fick kontinuitet i min träning.

Vad gör du om tio år?

– Gud, då är jag 52 år, jösses. Troligtvis jobbar jag inte som instruktör.

Se mer från - Vad gör du i dag?
Mest läst