Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Friggagatan rena trolleriet

Kultur Friggagatan är Göteborgs nya Avenyn. Det menar GP:s arkitekturskribent Mark Isitt och imponeras av hur ett ensamt hyreshus har lyft en hel stadsdel.

Friggagatan.

Jag befinner mig på Friggagatan!

På Friggagatan!!!!

Och varje dag passerar här runt 700 spårvagnar och 500 tåg och 10 000-tals bilar och bussar och står jag här länge nog kommer jag att dö. Om inte av bullret så av alla däck- och asfaltspartiklar. 1 000 västsvenskar dör varje år av luftföroreningar, sägs det. Hur många som dör av buller är det ingen som vet men för att citera en akustikforskare: ”Man kan inte blunda med öronen”.

Tänk att bo så här… Tänkte över 70 000 göteborgare en dag i april förra året; så många var inne på Boplats hemsida när hyresrätterna på Friggagatan 6–22 släpptes. 316 ettor, 78 tvåor, 58 treor: 452 lägenheter totalt. Med en hyra på mellan 6000 och 8000. Vilket är ett par tusen dyrare än en lägenhet i, säg, Guldheden, trots att man där har en vidunderlig utsikt över hela stan och grönt inpå knuten och kan öppna fönstret utan risk för livet.

Jag bor hundra gånger hellre på Friggagatan.

Chat Noir finns ej mer. Det gör heller inte Baby Doll eller den där illegala spelklubben där Naserligan och Original Gansters sköt vilt omkring sig i maj 2000. Ungefär samtidigt som göteborgspolitikerna började undra vad tusan som hänt med Friggagatan. Ända in på 60-talet var ju detta ”Bilismens paradgata” tack vare alla sina motoraffärer och små verkstäder. Det hade varit en av stans allra stiligaste entréer, vyn genom vindrutan måste ha varit förförisk: till vänster stenstaden, rakt framför dig Posthuset och till höger en parad av nypolerade bilar framför låga, smäckra, skarpskurna och helt snövita funkislängor. Modernt! Till skillnad från den sotiga bangården där bakom.

Idag finns mycket lite av denna vision kvar. Förutom funkisböjen på Odinsplatsen har det mesta av områdets 30-talsarkitektur rivits. Och jag tror knappast någon saknar den. Inte ens privatpersonen som överklagade Friggagatans detaljplan hela vägen upp till regeringen och därmed sinkade projektet med över två år. Vill man köpa ny bil eller serva sin gamla gör man det lämpligast i något industriområde, så har det varit ända sedan 70-talet. Och är det lite sleazy sex man är ute efter har Chat Noir tydligen öppnat nytt på Bellmansgatan. Och är det högklassig arkitektur man vill åt – sluta leta.

White arkitekter grundades 1951. Det är Skandinaviens största arkitektkontor med över 600 anställda. Man har kontor i såväl Sverige, Danmark som England.

Men bara ett enda Kasper Salin-pris (det egna kontorshuset i Stockholm).

I år kan det bli ändring på det.

På en stripa till tomt, 225 meter lång och 30 meter bred, klämd mellan tågspår och motorleder, där inget liv alls borde kunna uppstå – här har arkitekterna trollat. Man har trollat fram ett tydligt definierat stadsrum där stan tidigare sipprade ut i ingenstans. Man har trollat fram en fjärdedel av alla de lägenheter som Göteborg ämnar bygga under 2011. Och man har trollat fram en arkitektur med både humor och uttrycksvilja och en rätt ansenlig mängd hästkrafter under den slätputsade fasaden.

Eller rättare sagt, arkitekterna har lutat sig tillbaka och låtit bostadshusen trolla fram sig själva.

För är det något som utmärker detta 700 miljonersprojekt är det arkitekternas sakliga förhållningssätt till uppgiften. Mest tycks arbetsprocessen ha handlat om att informera sig. Om att förstå förutsättningarna för att sedan vända alla begränsningarna till sin fördel. Istället för att åberopa minimalism eller maximalism eller någon annan vedertagen estetisk typologi har arkitekterna eftersträvat – pragmatism. Varenda del av designen känns motiverad, antingen av tomten eller den politiska diskussion som omgärdat projektet från det att det initierades 2000. Vilket gör huset svårt att kritisera och lätt att avläsa för alla och envar.

Exempel: Varför är komplexet delat på längden av en innergård? För att skapa en lugn insida som kontrast till den bullriga utsidan. Det är mot innergården de flesta av hyresgästerna valt att förlägga sina sovrum.

Varför är komplexet delat på tvären i en nordlig och en sydlig del? För att möjliggöra en förlängning av Alströmergatan till Gullbergsvass den dag bangården grävs ner. Men också för att diffusera den väldiga byggnadsvolymen, något som även den till synes slumpmässiga fönstersättningen och alla burspråken bidrar till.

Varför är byggnaden lägre och fasaden mer expressiv i norr? För att relatera till den intilliggande judiska kyrkogården med dess moriska kapell.

Varför är den högre och mer neutral i söder? För att anpassa sig till stadsskalan och lyfta på hatten för Odinsplatsens funkislängor.

Varför är hela härligheten upplyft på styltor? För att reducera bullernivåerna ytterligare och skapa plats åt affärer och parkering.

Och varför pågår fortfarande vägarbeten? För att halvera trafikflödet. Före årets slut är Friggagatan tänkt att vara en trädkantad allé med en mix av folk, bilar, butiker, restauranger och arbetsplatser – ett nytt Avenyn. Fast mer kosmopolitiskt.

Detta nyktra arbetssätt är i och för sig inget nytt för White. På 60- och 70-talet brukade de flesta svenska arkitektkontor skryta med att de var ”programmatiska”, att de kunde infria alla möjliga och omöjliga funktionskrav. Så länge allt fick plats i en låda av prefabbetong, vill säga. Formpaletten var en aning begränsad på den tiden.

Friggagatan tar det tänket några tusen steg längre. Ny inspiration har hämtats hos Bjarke Ingels, det köpenhamnska underbarnet bakom den danska expopaviljongen i Shanghai bland mycket annat. Hans ande svävar över både arbetsmetod och design – ibland lite väl mycket över det senare. Hade Ingels haft anledning att komma till Göteborg – och det har han nu – skulle han ha summerat Friggagatan med samma ord som han beskrivit flera av sina egna projekt, som ett försök att ”discover the hidden beauties of bureaucracy”. En form av icke-arkitektur alltså, styrd av formella förutsättningar snarare än upphovsman. Vilket förstås är en sanning med modifikation – Ingels formspråk är nästan alltid detsamma, oavsett var han bygger – men för White har metoden uppenbarligen varit ett elixir. Här har man äntligen lyckats slita sig från sitt ibland mycket sömniga formspråk (se nya Tingsrätten och Skanskaskrapan i Gårda).

Resultatet är ett bostadshus för 2000-talet, där blandstad och förtätning är honnörsord och arkitektur förväntas vara mer än 90-gradiga vinklar. Friggagatans uttryck är vitalt som en 25-åring, både exteriört och interiört. Precis som sig bör eftersom medelåldern på hyresgästerna ligger där omkring. Och det är deras behov som styrt gestaltningen. För dem är läget det viktigaste, att kunna bo mitt i city. Huruvida det är antikhyvlat Norrvangegolv eller Carrara eller simpel betongsten på gården spelar mindre roll. Följaktligen är det simpel betongsten på gården. Och simpelt metallnät i alla loftgångsräcken och spänger. Och simpel plywood i alla gårdsfasader – gul för att ge intryck av sol i det åtta meter smala och genomkorsade utrymmet. Men aldrig någonsin ter sig designen billig.

Särskilt inte som här också finns ett lapptäcke av vidsträckta terrasser på taket, åtta svindlande våningar upp från Friggagatan. Med blomsterbäddar i cortenstål, eleganta bänkar i cumaroträ, dämpad belysning och pergolor som med tiden kommer att vara täckta av skuggande vresros, kaprifol och häggmispel. Om bara de unga boende ids slita blicken från varandra kan de räcka lång näsa åt Guldheden – utsikten är oändlig.

Egentligen hade arkitekterna föreställt sig en ännu råare finish. Samma polerade betonggolv i lägenheterna som i de ärtgröna trapphusen (det blev ekparkett istället). Köksväggar i fibercement (tapet). Varje hyresgäst skulle ha möjlighet att placera väggarna lite som de ville (idag finns endast de tre lägenhetstyperna).

Men den allra viktigaste inredningsdetaljen fick de igenom: panoramafönstren. De går från golv till tak, öser in ljus och får de förhållandevis små lägenheterna att framstå som rymliga. De vetter mot Friggagatan och bangården – mot loftgångarna är fönstren förstås mindre. Och sedd här uppifrån, från en tvåa på sjätte våningen, hoppas jag att bangården aldrig någonsin kommer att överdäckas. Det är ett hypnotiskt plockepinn, ljussatt av semaforer och sprakande spårväxlingar och glittrande snabbtåg. Och jag hör inte ett gnissel…

Julia, hyresgästen som snällt låter mig våldgästa hennes lägenhet:

– Detta lär vara de tjockaste fönsterglasen på marknaden.

Arkitekt: White arkitekter genom Jan Larsson och Kristina Olsson

Entreprenör: Bygg-Fast

Beställare: Stigberget Fastighetsutveckling

Ägare och förvaltare: KAB Fastigheter

Kvadratmeter: 30 000 (varav 19 000 lägenheter, 3700 butiker och 7 300 garage, källare, service)

Totalkostnad: 700 miljoner

Mest läst