Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 3
Friedrich Hölderlin | Kom nu, eld!

Friedrich Hölderlin | Kom nu, eld!

Friedrich Hölderlin var det brustna romantiska geniet som författade några av de mest svindlande dikterna för jämt två hundra år sedan. Aris Fioretos har tolkat dem i en välkommen volym.

Friedrich Hölderlin

Kom nu, eld!

Tolkningar, efterord & anmärkningar av Aris Fioretos

Ersatz

I den tätt veckade passagen mellan 1700- och 1800-talet är Friedrich Hölderlins diktning som ett alpint blixtnedslag i det tyska språkområdet. Fast det skulle ta en hundra år för eftervärlden att börja inse det inträffade. Det har författare och forskare sedan sysslat med i ytterligare ett sekel. Från Norbert von Hellingrath heroiska första Hölderlinutgåva 1913 till i dag då det finns en Hölderlinindustri av utgivning och tolkning.

Hölderlins skrivande liv utspelar sig under en mycket turbulent tid – mellan den franska revolutionen och Napoleons storkrig, mellan klassicism och romantik och i det tyska småstatseländet med drömmar om ett enat fosterland. Han föddes 1770 och var skolkamrat med filosofen Hegel (de är alltså nitton år gamla när franska revolutionen utbryter). Tillsammans med Schelling författade de tre studenterna vad som sedan kallats Den tyska idealismens äldsta systemprogram. En filosofisk bottenplatta där poesin dristigt utses till "mänsklighetens lärarinna".

För Hölderlin är tidspannet ändlöst mycket större än några år mellan två sekel. Han känner sig leva i den djupa, "utarmade" pausen mellan den grekiska antikens gudavärld och en kommande tid och då driven av föreställningar som låter den saknade gudomen skifta namn mellan Dionysos och Kristus. Han talar också med Fadern och med Zeus. Halvgudar finns även, som Herakles.

Detta tidens väldiga omlopp tvinnar Hölderlin samman i en mytisk-poetisk geografi av alpmassiv och avgrunder, slättland och ekskogar. Och inte minst följer hans dikter mäktiga flodflöden – Rhein, Donau, Ister – som bär fram civilisationen från Österland till Aftonland. Att läsa Hölderlin är att involveras i denna väldiga översättningsakt mellan det främmande och det egna där poetens uppgift är att utröna människans förlorade förbund med de himmelska och själv återskapa själva kontraktet i diktens grenverk av förmodanden och förhoppningar. Det diktade tog hela tillvaron i anspråk.

Då finns det inget starkare tecken för de himmelska än blixtnedslagets urladdning av ljus och ljud! Det är den sublima händelsen i Hölderlins dikter som ger det tyska språket nya, expansiva villkor men som också – som om pennan nu vore en åskledare – förbränner diktarens hand och förpassar honom in i sinnesjukdomen 1806. I de sena, brustna dikterna anar man de kolnade spåren efter det osägbara.

Det är detta dramatiska förlopp som exponeras i Aris Fioretos tolkning av den sene Hölderlin i Kom nu, eld! Det är en magnifik volym, också bokkonstnärligt fullödig. Den innehåller åtta av poetens fosterländska sånger och sedan ett stort urval av poetens sena alltmer omskakade utkast – dessa oförvägna dikter som verkar stiga och sönderfalla samtidigt i bländande ljus. Det betyder att några av poesihistoriens mest bestående insatser får en ny översättning – hymner som Patmos, Rhen, Åminnelse och sedan dessa gåtrika fragment som Den ende, Mnemosyne och den länge apokryfiska I ljuvligt blått. Dikterna följs i boken av de berömda breven till Böhlendorff och de mycket egna anmärkningarna till Hölderlins mycket egna Sofoklesöversättningar. Man kan säga att Hölderlin i dessa sena texter försökte skriva tyska på grekiska. Hölderlins landskap får den annars så olympiske Goethe att framstå som en berest småborgare.

Själv har jag länge haft Erik Blombergs tolkningar från urvalet 1960 nära nog som graverade på frontalloberna och i synnerhet då hymnen Patmos från 1800 – en dikt som gavs namn efter den ö där Johannes fick sina uppenbarelser. Nu får jag programmera om mig eftersom tolkningarna ger texterna en ny silhuettklippning där reliefen befriats från tidigare översättningars tidsfärgning och överljud. Nu ljuder en renare Hölderlinton och med en speciell mjuk skärpa. Det är bra att veta med tanke på den profetism som historiskt sett laminerat dikterna med inlästa avsikter, särskilt under det nationalistiska 30-talet. Nu lyder det väldiga introt till Patmos mer viskande:

Nära är
Och svår att fatta Guden.
Men där fara finns, växer
Även det räddande.
I mörkret bor
Örnarna och utan fruktan tar sig
Alpernas söner över avgrunden
På lätt byggda broar.

Hos Hölderlin får man här avlyssna styrkan i bräckligheten och tvärtom. Att göra sig klar, att förklara sig viss möter ständigt hinder på Hölderlins vandring där bilderna ofta förefaller att ta några steg före tankarna, vilket får syftningarna att sväva. Hölderlin är notoriskt svårtolkad, men Fioretos tar sig över. Skall "gemein" vara "låg" som hos Blomberg eller "vanlig" som hos Fioretos? Jag vet inte. Så är det inte sällan med Hölderlin. Hans sena dikter kan verka som poesins motsvarighet till egyptologins Rosettesten. Det bor ett dunkel också i förklaringen.

Ett skäl är att ingen tecknar förbehållen så återkommande som Hölderlin. Översättaren pekar i efterskriften på den roll som ett "aber" (men), ett "denn" (ty) och ett "nehmlich" (nämligen) spelar, vilket är träffande. Vi ser där en märklig legering av visionär tankekedja och en lyrisk barnasinthet. I sitt umgänge med de högsta gör Hölderlin ofta inte skillnad mellan bokstavligt och bildligt, ord och blommor, men där ryms alltså också en tvekan. Avståndet mellan den leende nejden och avgrunden är inte försäkrande.

Poeten skriver till sist i kanten av ett farligt övermod gentemot de himmelska. Därmed tangerar han en riskabel identifikation som fyller honom med skuld, som bokstavligen kan träffa honom som en grekisk nemesis. Det är då blixten träffar honom – "Himmelstecknet" . Alldeles häpnande är det att följa händelsen i den långa Mycket har jag lidit. Allt både brister och fortsätter, brister och fortsätter ... 1806 insjuknar han, men en sinnesjukdomens vingslag har redan nuddat hans blottade huvud vid återkomsten från en mystisk fransk resa 1802: "likt en hund i hettan/ Strövar min stämma snart längs gångarna i trädgårdarna" och i ett brev: "som man säger om hjältar kan jag nog säga att Apollon slagit mig." Det är då Hölderlin börjar skriva dikter som är en hundra år före sin tid. Dessa fragment kunde därtill vara målade av Vassilij Kandinskij runt 1910.

Hölderlinläsningen har vuxit konstant under 1900-talet, också i Sverige – hos Malmberg, Lundkvist och trettiotalisterna, Vennberg, Oswald och fyrtiotalisterna och vidare. Hölderlin blev en livslång händelse för Göran Sonnevi och Lars Norén. Finns det ett utrymme för honom också 2013? Jag hoppas det. Denna volym bildar en tillförlitlig broförbindelse.

.

ÄMNET
Friedrich Hölderlin (1770–1843).
Romantiker och en av det tyska språkets främsta poeter.
Skrev brevromanen Hyperion och elegin Bröd och vin och därefter mycket inflytelserika "fosterländska" hymner.

SKRIBENTEN
Mikael van Reis är medarbetare på kulturredaktionen.

Bild - 2
Friedrich Hölderlin | Kom nu, eld!Friedrich Hölderlin.
Bild - 1
Mest läst