Jag hade integrationsministern på besök på jobbet i veckan. Det var en speciell stämning innan statsrådet skulle komma, förväntningarna i luften var nästan berörbara, att ministern skulle förstå vad vi ville:
Alla gynnas inte av dagens arbetslinje. I alla fall inte de flesta vi träffar, vi behandlare på ett av Röda Korsets center för torterade flyktingar. Erik Ullenhag (FP) bjöds in efter att ha skrivit en artikel om vikten av arbetslinjen för flyktingar från Afghanistan och Somalia, således vissa av våra patienter. Han menade att politiken måste justeras eftersom många flyktingar har sämre utbildning nu än tidigare flyktinggrupper haft.
Uttalandet ekar hos andra. Expressens Anna Dahlberg har den senaste tiden drivit på för ett mer restriktivt flyktingmottagande, just utifrån tankar om lågutbildade flyktingar. Hon menar att de som inte enkelt kan integreras, som de lågutbildade, inte bör få komma hit. Är integrationen svår väger flyktingskälen lätt.
Dahlberg eldar under sin oro, motiverar flyktingbegränsning med låg utbildningsgrad i kombination med ett stort antal kommande flyktingar.
Det är att hasta i argumentationen. Visserligen väntas många från Syrien – men de är i allmänhet utbildade. Om Dahlberg istället syftar på att det kommer fler somalier har resonemanget andra problem. Den ökningen handlar om anhöriga – som alls inte berörs av Dahlbergsflyktingbegränsning – och dessutom har oväntat få kommit. Därtill är det en svensk lagdebatt, som tillfälligt stoppade familjeåterföreningar, som gjort att många somaliska familjer återförenas nu, snarare än utspritt över åren och mer lättintegrerat.
Så svajar den liberala tidningen, vacklande logik och nyttoargument framför rättigheter. Hur är det då med liberala politiker? Glädjande nog beskriver Ullenhag uteslutande lågutbildade flyktingar med att förespråka ökade resurser för att kompensera skolbristen – tvärtemot Dahlbergs krav på att hålla lågutbildade flyktingar ute. Det är gott, men besöket på Röda Korset var inte dumt ändå. Arbetslinjen är en reaktion på Socialdemokraternas omhändertagandementalitet, en strävan mot aktivitet och egenmakt snarare än passivitet. Som psykolog är det precis vad jag önskar mina patienter. Men likt sjukförsäkringsreformen har etableringsreformen vassa kanter.
Det finns en oförståelse för vad det innebär att komma från ett av de länder vars skolväsende rasat. Det är länder märkta av generationers krig, vars flyktingar visserligen inte kan läsa eller skriva, men inte heller sova, koncentrera sig, slappna av eller knappt ens leva. Att lära sig svenska med blixtrande minnen av tortyr är svårt. Att arbeta kan vara direkt oansvarigt – patienter som hållits vakna av mardrömmar vågar inte sätta sig i bakom ratten på sin taxi, buss eller lastbil.
Det Dahlberg säger är förskräckligt – att afghanska kvinnor som nekats skolgång av talibaner just därför kan nekas asyl av oss. Men även kloke Ullenhag har för stort fokus på arbetslinjen. Den politiska pendeln bör inte svänga så helt – krav kan kombineras med omhändertagande. De som har svårast att integreras är de som plågats värst och behöver vårt skydd mest. Låt oss ha en öppen gräns, och en öppen famn, framför allt för dem.
Frida Johansson Metso är ordförande i Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd (Farr).
Anna Dahlbergs krönika från 7/10 finns på Expressens hemsida: http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/dahlberg-gor-upp-om-flyktingpolitiken/
