Eurobonuspoäng har länge varit en statussymbol inom näringslivet och säkerligen inom politiken med. De tar dig in i loungen, till en uppgraderad biljett eller din familj på en sommarsemester. Poängen och statusen är i många fall en konsekvens av onödigt resande mellan Göteborg och Stockholm, sponsrat av ett bolag med tveksam resepolicy där alla sitter i samma båt.
Jag har ofta hört att kollegor tar längre resor bara för att kunna samla lite fler poäng. Jag vet, för jag har själv tänkt likadant. Nu framkallar mina affärsresor med flyget mer ångest. Att vi inte skäms, har jag tänkt, för det är ju inte bara poäng utan längre tid borta från familj och arbete.
När SAS byter från Star Alliance och går in i KLM är första frågan på en chatt på svt.se ”Vad händer med mina eurobonuspoäng?” och inte ”Hur ska jag nu nå familjen i Skellefteå?”. Bonusen är viktigare än drabbade aktiesparare och tillgången till landsbygden. Det säger något om vem som sörjer att SAS svenska inflytande minskar.
Flygbolagens bonussystem har en negativ inverkan på klimatet. Det är dags att eurobonuskorten flyger ut ur plånboken och in på museum. Jag ser positivt på att statens inflytande i flyget minskar, flyget ska bära sin kostnad och även den för miljön. Med minskade statliga incitament kommer våra skattebidrag till flyget att minska. Förhoppningsvis blir det då lättare att se lönsamheten i andra färdsätt som tåg, som har mindre inverkan på klimatet.
Affärsresenär, silvermedlem Eurobonus
LÄS MER:Fem punkter: Det här innebär SAS-affären för resenärerna
LÄS MER:Därför blir 137 000 svenskars aktier värdelösa