Om några veckor väntar skolavslutningarna inför sommarlovet. Då är det åter dags för den sedvanliga slagväxlingen om avslutning i kyrkan eller inte.
Jag måste erkänna att jag själv inte har något romantiskt förhållande till skolavslutningar just i kyrkan. Under mina år i skolan var jag aldrig med om någon sådan avslutning. Under låg- och mellanstadiet hade vi avslutning i klassrummet, med ett blandat program, lite pyntat och föräldrarna uppradade utmed väggarna. Under tonåren var det samling i aulan. Det här med att avslutningar måste ske i kyrkan av traditionsskäl har knappast någon saklig grund. Traditionerna har i själva verket varierat över tid och rum.
Men väljer man, för att man exempelvis vill ha en stämningsfull avslutning, att hålla till i kyrkan tycker även jag som tämligen sekulär person att det är självklart att visa respekt för det kyrkorum man befinner sig i. Med det för ögonen tror jag också att det i de allra flesta fall går alldeles utmärkt för lärare, föräldrar och präst att gemensamt hitta fram till lämpliga former för avslutningen.
Det är emellertid inte utgångspunkten för den nya skollag som trätt i kraft. Den bygger på detaljreglering och misstro. Det är tillåtet, förklaras i lagen, att ha avslutning i kyrkan. Några konfessionella inslag får dock inte förekomma. Det innebär i stort sett ingen psalmsång, ingen välsignelse, ingen trosbekännelse.
Att barnen inte skall utsättas för en trosbekännelse på en skolavslutning borde väl vara självklart, men i övrigt blir lagens bestämmelser tämligen befängda. Till exempel måste tänkbara psalmer nagelfaras för att inte ha ett opassande religiöst innehåll. Den blomstertid nu kommer får dock passera eftersom den anses höra till traditionen på skolavslutningar. I övrigt är det enligt Skolverket bara en handfull som är tillåtna.
Eleverna befinner sig i en religiös lokal, med religiösa bilder och symboler, men religionen får inte ens antydas muntligt. En enkel välsignelse är en kränkning. Och den stackars prästen gör sig skyldig till lagbrott om han eller hon tar ordet Gud i sin mun i kyrkan.
Vi lever i en starkt kommersialiserad värld, med påträngande reklambudskap runt omkring oss. Den beskäftiga beröringsskräcken för just det religiösa ter sig i det sammanhanget som något egendomlig. Jag har full förståelse för de kyrkor som inte vill upplåta sina lokaler under dessa villkor.