Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Från katastrof till dom

    Herkulesgatan klockan 23.43 den 29 oktober 1998:
    Strax före midnatt kom det första larmet om en brand i en festlokal på Herkulesgatan vid Backaplan. Runt 400 ungdomar hade samlats till ett disko, arrangerat av några killar som hyrt lokalen av Makedonska föreningen. Festlokalen låg på andra våningen och var godkänd för 150 personer.

    Sju minuter efter larmet var den första brandbilen från räddningstjänsten i Lundby på plats. Det stod snart klart att alla tänkbara resurser måste sättas in och att det rörde sig om en omfattande katastrof med många döda och skadade.

    Eftersom branden startade i trapphuset bakom nödutgången fanns bara en utrymningsväg via en smal trappa ner till entrén.
    I paniken som uppstod proppades utgången igen och många försökte fly ut genom fönstren.

    Ambulanser körde snart i skytteltrafik mellan katastrofplatsen och stadens sjukhus.
    Brandstyrkor från sju stationer deltog i räddningsarbetet och strax före klockan tre på natten var branden släckt.
    På torsdagsmorgonen hade de 60 döda ungdomar som dittills påträffats förts till Sahlgrenska. 182 skadade vårdades på olika sjukhus i området.

    Dagen efter var Göteborg lamslaget av sorg.
    Alla kommunala evenemang ställdes in, kulturinstitutioner höll stängt, inga matcher spelades.
    Dåvarande statsministern Göran Persson och flera andra officiella representanter deltog i en minnesgudstjänst i Domkyrkan, stadens flaggor var hissade på halv stång.

    Efter tre dygn avled ytterligare två ungdomar på sjukhus. Dagen därpå påträffades det 63:e och sista dödsoffret i den eldhärjade lokalen. Den rättsmedicinska undersökningen av offren visade att samtliga 63 dött av rökförgiftning.

    Veckorna efter katastrofen präglades av minnesstunder och begravningar.
    Hur branden startade var fortfarande oklart och frågorna var många. Var branden anlagd? Vem skulle kunna göra något sådant?

    Chefsåklagare Ulf Norén utsågs redan dagen efter katastrofen till förundersökningsledare. I nära två år skulle han jobba med det som näst Palmeutredningen skulle bli den största brottsutredningen i svensk rättshistoria.
    Ett par veckor efter branden tillsattes Lars Lilled som kommunens samordnare för långsiktiga insatser. Än i dag hanterar han då och då frågor som går tillbaka till brandkatastrofen.

    Under våren 1999 konstaterade polisens talesman Bengt Staaf att allt mer talade för att branden var anlagd.
    I januari år 2000 hämtades tre unga män till förhör. De häktades två dagar senare. I mitten av februari greps en fjärde ung man och de uppgifter han lämnade ledde till ett genombrott. Han berättade hur branden startat och angav också vem av de tre häktade som tänt på.

    I slutet av april år 2000 åtalades de fyra misstänkta. Rättegången hölls i Svenska mässan för att ge plats åt alla anhöriga som stod som målsägare.
    De fyra dömdes alla för grov mordbrand och straffades med mellan tre och åtta års fängelse.
    I oktober samma år sa Högsta domstolen nej till de fyra männens begäran om att få sin sak prövad igen. Den rättsliga delen av brandkatastrofen var därmed avslutad.

    Nu har tio år gått. Under veckan hedras minnet av alla de ungdomar som bara gick ut för att ha en rolig kväll men som sedan aldrig kom tillbaka.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.