Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Fotbollens sista proletärer

dokumentär

dokumentär

Fotbollens sista proletärer

Regi: Martin Jönsson och Carl Pontus Hjorthén

Med: Torbjörn Nilsson, Dan Corneliusson, Glenn Hysén, Ruben Svensson, Tord Holmgren, Johnny Ekström, Sven-Göran Eriksson, Glenn Strömberg, Anders Bernmar med flera.

Sverige, 2011 (80 min). Visas på Roy

I dagens europeiska toppfotboll är det storklubbarna med mest pengar på banken som tar hem alla viktiga titlar. De bästa spelarna går till klubbarna som betalar bäst. För ett litet lag från Sverige är det i princip en omöjlighet att hävda sig i Champions League.

Det var bättre förr. Som när knegarna i amatörlaget IFK Göteborg åkte till Volksparkstadion i Hamburg, sopade mattan med Hamburger SV och vann UEFA-cupen 1982. Eller när samma Blåvitt fyra år senare, på nya Ullevi i första semifinalen i Europacupen, slog Barcelona med 3–0.

I den matchen var Torbjörn Nilsson kung, de välbetalda spanjorerna reducerade till statister och IFK Göteborg världens bästa fotbollslag. Kändes det som då och känns det som fortfarande när vi får se fantastiska matchbilder i den initierade och välgjorda dokumentären Fotbollens sista proletärer, regisserad av Martin Jönsson och Carl Pontus Hjorthén.

Filmen handlar, förstås, om IFK, men också om samhällsutvecklingen på 1980-talet. Blåvitt var arbetarnas och folkets lag. Den svenska modellen överförd till fotbollsplanen med ingen kugge viktigare än den andra i laget, som var ett riktigt lag och inte en samling inköpta proffs.

Men tiderna skulle komma att förändras. En liten bit av fotbollens själ gick förlorad i returmötet mot Barcelona, i Barcelona, 1986 när Blåvitt först fick ett mål godkänt, sedan bortdömt i en domarskandal utan dess like, och till slut blev utslagna ur Europacupen (på straffar). Den svenska modellen ute i samhället rasade samman när Palme blev skjuten.

Filmen blir aldrig fotbollsnostalgisk i överkant. Nutidsintervjuerna med till exempel Sven-Göran Eriksson, Glenn Hysén, Torbjörn Nilsson och Ruben Svensson är relevanta och intressanta. Däremot är ett par kopplingar mellan Blåvitts spel och Olof Palmes politiska tankar en smula långsökta. Ibland blir Jönsson och Hjorthén övertydliga i sina budskap.

En fyra får det bli i betyg. För det unika arkivmaterialet. Och för att efter två dokumentärer om Malmö FF (Blådårar och Blådårar 2) är det verkligen på tiden att det gjorts en bra film om IFK Göteborg, när laget var som bäst.

Fotnot: Fotbollens sista proletärer har galapremiär på Draken i morgon. Ordinarie biopremiär är det på Roy på lördag.

Mest läst