Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/5

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    "Fotbollen är ingen dans på rosor"

    Dagen efter att deras första barn var fött kom beskedet: Er dotter har Downs syndrom. Mamma Fermisk kunde inte sluta gråta. Pappa Mohammed bestämde sig där och då för att starta organisationen Göteborgs Downfamilj. Det säger mycket om fotbollsspelaren, affärsmannen, föreläsaren och pappan Mohammed Ali Khan. Vid 27 års ålder har han upplevt mer än vad många gör på ett helt liv. Och han har just fyllt 25.

    Ni kanske läste om det häromdagen. I samband med att Mohammed Ali Khan mottog tidningen Offsides pris Allsvenskans Stora Hjärta kunde fotbollsmagasinet berätta att Häckens lagkapten just blivit nästan tre år yngre. Det var i samband med att han skulle göra sin första landskamp för Libanon som myndigheterna upptäckte att något inte stämde. Det grävdes i arkiv i både Sverige och Libanon och till sist fann man ett födelsebevis som slog fast att något blivit fel när Mohammed kom till Sverige som litet barn. Han är inte född i januari 1986, utan i november 1988.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    – Det är helt galet. Men jag känner mig ändå som 55 plus, så det här innebär att jag har tre år längre till pensionen.

    Mohammed skrattar och sjunker ner mellan sina döttrar i soffan. Hans fru Fermisk sätter sig i soffan bredvid, jag och fotografen i en tredje soffa. Jag tittar på mitt anteckningsblock där jag skrivit upp några viktiga punkter att prata om. Förutom åldern står det: Kriget. Benbrottet. Kollapsen. Landslaget. Downs syndrom. Föreläsningar. Proffsrykten. Sportchef. Mammans död. Ali Khans 2013 har varit omtumlande på väldigt många plan.

    – Morsans bortgång var det värsta. Ett slag i magen. Läkarna hade sagt att hon kunde åka hem från sjukhuset, att hon mådde bättre. Dagen ringde farsan och sa att hon var riktigt dålig. Jag sprang från en samling och körde fort som fan till sjukhuset. Hennes hjärta slutade slå en minut efter att jag kom dit. Jag hann aldrig prata med henne. 

    Mohammed skakar på huvudet, minnet gör ont. Han säger att det var svårt att resa sig efter den smällen. Men att det gjorde honom starkare. Mammans död fick honom att ringa Libanons landslag. De har många gånger velat ha med honom, han har alltid sagt nej. I somras var det dags att säga ja.

    – Mamma älskade sitt folk och sitt land. Libanon var hemma för henne och jag vet att hon hade velat se mig representera landet. Så jag gjorde det för hennes skull, säger Mohammed.

    Fermisk kommer med kaffe till oss. De två döttrarna tittar på tv. Den minsta, Diana, 2 år, kämpar med tunga ögonlock, men det är för tidigt för henne att sova. Mamma och pappa försöker rädda nattfriden genom att leka med henne, bjuda på glass, spela musik. Det hjälper inte, Diana är för trött och Mohammed bär till slut in henne till sängen.

    Storasyster Donya är desto piggare. Hon följer den tecknade serien på tv på nära håll och bjuder gärna på dansuppvisning när mamma spelar Waka waka på mobilen. Donya föddes med Downs syndrom, vilket blev en chock för föräldrarna. Mamma Fermisk visste inte hur hon skulle hantera det.

    – Jag bara grät och grät. Det var mitt första barn och jag hade alltid tänkt att man bara skulle föda och sedan gå hem. Nu visste jag inte hur hennes framtid skulle bli, säger Fermisk.

    Det tog flera år innan gråtattackerna slutade komma. Fermisk bar på en sorg att hennes dotter kanske aldrig skulle kunna bo själv, ha ett jobb, gifta sig ... 

    – Men titta på henne, säger Mohammed. Hon är glad, hon mår bra. 

    – Jag sa till Fermisk att du är så jävla egoistisk. Du är ledsen för att hon inte blev som DU hade tänkt. 

    De hårda orden hjälpte. Fermisk har slutat gråta och oron för framtiden har ersatts med glädje och tacksamhet över den lilla fyraåring som hoppar runt i rummet. 

    – Hon kanske aldrig kan bo själv, men vadå? Vi har alla olika förutsättningar och hon ger oss så mycket annat. Så fort läkaren sa att hon har Downs syndrom så visste jag att hon var menad att komma till oss, hon är en gåva, säger Mohammed.

    Tre månader efter Donyas födsel hade han grundat organisationen Göteborgs Downfamilj. En förening där föräldrar kan stötta varandra och utbyta erfarenheter. I dag är han ordförande och organisationen har 150 medlemmar.

    – Föräldrar blir rädda och oroliga, men då säger vi Hallå, lugn nu. Det kommer gå bra.

    Vad ser du för framtid för Donya?

    – Jag ser att hon jobbar i ett av mina företag. Jag kommer att pusha och hjälpa henne precis som alla andra. Hon tillför en annan dimension.

    Mohammed är lugn och samlad. Men också oerhört energisk. Han visar upp sin kalender, som är fullspäckad med möten, aktiviteter – och fotboll såklart. Än så länge är det trots allt huvudsysslan, men Ali Khan är inte typen som kommer att fortsätta spela av rädsla för att inte ha något annat att göra. Tvärtom.

    – Man tröttnar på fotbollen till slut. Jag ser ett stort intresse i så mycket annat och kommer nog inte att orka spela så jättelänge. Fotbollen är ingen dans på rosor, man är borta mycket från familjen, det är obekväma arbetstider och man kan bara resa på semester i december. Jag har väldigt mycket andra planer för mitt liv.

    Flera av dem har han redan förverkligat. Han driver ett bemanningsföretag. Han investerar i fastigheter. Han föreläser för skolungdomar, vill få dem att tro på sig själva. Och mer är på gång, lovar han. Dessutom är hans uttalade mål att ta över Sonny Karlssons roll som sportchef i BK Häcken. Han är säker på att rollen skulle passa honom.

    Det finns ingen anledning att misstro honom. Han har gjort verklighet av klyschan att se möjligheter istället för problem. Och han sätter en ära i att alltid hålla sitt ord.

    – Jag ska ge dig ett exempel. Jag voltade med bilen en gång, och hamnade på taket. De fick komma och klippa upp bilen för att få ut mig. Det första jag gjorde när jag låg där i bilen var att ringa han jag skulle ha möte med och säga jag kommer inte. Om jag säger att jag ska komma, då gör jag det.

    Jag tittar på Fermisk, hon nickar instämmande. De har varit ihop sedan tidiga tonåren och känner varandra utan och innan. Familjen är Mohammeds viktigaste lag.

    Det ringer på dörren. Två av Mohammeds bröder tittar oannonserat förbi. Jihad är äldst i syskonskaran på åtta och jag frågar honom vad det är som gör lillebror Mohammed så speciell.

    – Han är en förebild för oss alla. När Donya föddes var vi alla ledsna, men han var så glad! Han skulle sälja hela världen för sina döttrar. Vi är stolta över honom.

    Mohammed tittar ner, lite lätt besvärad över de fina orden. Tack, brorsan säger han.

    Tiden rinner iväg och vi hann aldrig prata om alla punkterna på min lista. Benbrottet, och kollapsen i matchen mot Mjällby känns plötsligt ganska ovidkommande. Och någon utlandskarriär verkar inte vara aktuell just nu. Mohammed har för mycket som håller honom kvar i Göteborg. Och han trivs i sitt BK Häcken. Jag frågar om det är viktigt för honom att vara kapten i laget.

    – Det spelar roll, för om du är uttalad kapten så lyssnar folk på vad du säger. Men, jag är alltid mig själv i vilket fall. Jag är kapten även om jag inte är kapten.

    ALI KHANS 2013
    21 april:
    Kollapsar mitt under en match mot Mjällby. Orsaken tros ha varit akut blodtrycksfall.

    6 maj: Får en hård spark mot benet i matchen mot Brommapojkarna. Spelar vidare en stund, innan han själv haltar av. Röntgenbilderna visar att vadbenet är brutet.

    20 maj: Mamma dör i lungcancer, ett halvår efter att ha fått diagnosen.

    1 september: 27-årige Mohammed får plötsligt ett nytt födelsedatum. Det visar sig att han är 24 år. Det är inte så konstigt att jag hade svårt att hänga med i skolan.

    6 september: Gör debut för sitt landslag. Hyllas av både tränare och supportrar. Det var magiskt.

    1 november: Ali Khan fyller 25 för andra gången i sitt liv.

    19 november: En bomb exploderar några hundrameter från spelarhotellet i Beirut. 20 människor dödas. Min första tanke var att det var en jordbävning. Men det var värst för de andra spelarna som hade sina famlijer i närheten.

    27 november: Ali Khan mottar Offsides pris Allsvenskans Stora Hjärta för sina insatser vid sidan om fotbollen. Det finaste pris jag nånsin fått.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.