Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Forskning full av fel

Dagens samhällsvetenskapliga forskning håller inte måttet. Det hävdar Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. I två artiklar ska han titta närmare på de brister han ser i dag.
På ett symposium om forskning och högre utbildning nyligen fick jag av en riksdagsledamot frågan om jag tyckte det var väl använda skattepengar att satsa mer på samhällsvetenskaplig forskning. Min omedelbara reaktion var naturligtvis att svara ett bestämt ja på frågan. Skulle man summera orsakerna till mänskligt lidande i världen idag eller de hot som mänskligheten står inför (såsom till exempel klimatfrågan) så beror en mycket liten del av detta på att vi inte lyckats forska fram nya tekniska, naturvetenskapliga eller medicinska lösningar. Istället ligger orsakerna till problem som fattigdom, underutveckling, arbetslöshet, miljöförstöring, diskriminering och bristande hälsa i huvudsak på förekomsten av dysfunktionella samhällsinstitutioner. Det handlar om den massiva förekomsten världen över av olika former av korruption, om bristen på demokrati, om avsaknaden av någorlunda jämlika och jämställda socio-ekonomiska villkor och om politiska system där olika eliter systematiskt gynnar sig själva på det allmännas bekostnad.

Det är lätt att tro att dysfunktionella samhällsinstitutioner är problem som enbart drabbar utvecklingsländer. Den ekonomiska krisen visar något annat . Det finns naturligtvis många förklaringar till att den uppkommit men det kan vara värt att lyssna till Daniel Kaufmann, just avgången chefsekonom på Världsbanken. I sin avskedsföreläsning den 9 december lanserade han begreppet "legal korruption". Det låter som en självmotsägelse men Kaufmanns poäng var att hävda att det finns verksamheter som fastän de inte är kriminella har samma logik och ger samma typ av förödande resultat som den typ av verksamhet som vi vanligen benämner korruption. Kaufmann pekar på ett möte som hölls i april 2004 mellan cheferna på de då fem stora investeringsbankerna på Wall Street (av vilka idag bara två finns kvar) och USA:s motsvarighet till vår Finansinspektion. På mötet lyckades bankerna driva igenom att den typ av reglering som dittills funnits och som tvingade dem att ha stora finansiella reserver skulle tas bort. Kaufmanns slutsats är att finanskrisen visar att tanken på att problemen med dysfunktionella samhällsinstitutioner och olika former av korruption enbart eller ens huvudsakligen skulle vara en fråga för utvecklingsländerna nu helt måste överges.

Man behöver naturligtvis inte gå till USA för att hitta detta slags problem. Även här har den senaste tidens frågor om bonusbelöningar i fackligt och statligt kontrollerade pensionsfonder tärt hårt på allmänhetens och speciellt LO-medlemmarnas förtroende för sina valda representanter.
Alltnog, mitt svar till den ovan nämnde riksdagsledamoten var ett obetingat ja - inte bara ur ett globalt perspektiv utan även för Sverige är mer samhällsvetenskaplig forskning av nöden. Men svaret behöver kvalificeras. För även om jag är fullt övertygad om att dysfunktionella samhällsinstitutioner är ett stort problem så är jag långt ifrån övertygad om att dagens samhällsvetenskapliga forskning håller måttet.

Det mest aktuella och kanske mest spektakulära misslyckandet gäller naturligtvis den nationalekonomiska forskningen. Bland många kritiker kan man ta den internationellt mycket välkände Harvardekonomen Dani Rodrik som i en nyligen publicerad artikel hävdat att ekonomkåren bär ett stort ansvar för den uppkomna krisen "Det var ekonomer som legitimerade och populariserade synen att ohämmade finansmarknader var en välsignelse för samhället. De talade med näst intill en enig stämma om faran med statliga regleringar". Rodrik fortsätter med att peka på att inte heller när det gäller hur krisen skall hanteras har man mycket nytta av de akademiska ekonomerna. Till frågan om nyttan av keynesianska efterfrågestimulanser skiftar svaren från "absolut nödvändiga" till "ineffektiva och skadliga".
Nu är den ekonomiska forskningen mycket omfattande, synnerligen internationaliserad och på många vis teoretiskt och metodologiskt den mest utvecklade samhällsvetenskapen. Det är emellertid orättvist att enbart peka finger åt den nationalekonomiska forskningen. Problemet är istället att samma kritik kan riktas mot många andra delar av den samhällsvetenskapliga forskningen. Ett exempel är den forskning som handlar om integrering av invandrare i vår typ av samhällen.

I huvudsak har det lagts fram förslag på behovsprövade åtgärder som riktar sig direkt mot gruppen invandrare och så har också stora delar av politiken utformats. Därmed har integrationsproblemen i samhället med all sannolikhet förvärrats eftersom detta slags åtgärdsprogram bidrar till att stigmatisera och därmed bryta ner självkänslan hos den grupp man vill hjälpa. Lärdomarna från den generella socialpolitiken om att man inte ska satsa på särskilda stödåtgärder för "de fattiga" utan istället satsa på generella program (typ allmänna barnbidrag) viftades bort av de ledande forskarna inom detta område.
Likartad kritik kan riktas mot stora delar av den forskning som sysslar med u-ländernas problem. Där har det hävdats att underutvecklingen beror på "post-koloniala strukturer" där de rika västländerna fortsatt suger ut sina forna kolonier medan det nästan helt bortsetts från interna problem i form av korruption, nepotism och etniskt diskriminerande klanvälde som existerar i många länder. Ett annat område är genusvetenskapen där både den förra och den nuvarande regeringen gjort stora satsningar i hopp om att man skall nå forskningsresultat som kan vara till nytta när det gäller att åstadkomma ökad jämställdhet. Men de användbara resultaten har i huvudsak uteblivit. Det har nu gått så långt att ledande företrädare för Sveriges genusforskarförbund angripit regeringen för att den hoppas att genusforskningen alls skall kunna vara till någon nytta i det praktiska jämställdhetsarbetet.

Listan på misslyckanden av detta slag kan dessvärre utökas - den marxistiskt inspirerade sociologin lyckades aldrig prestera något som ens liknar en fungerande modell för ekonomisk demokrati. Statsvetarna har inte många användbara svar på hur det ökande politikerföraktet skall hanteras. Kriminologin förefaller stå handfallen inför hur man skall hantera den ökande gängbrottsligheten.
Mest läst