Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

522437.jpg

Foo Fighters| Stadion Stockholm

Foo Fighters är ett sånt där band som ingen ogillar och som "alla" gillar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Foo Fighters

Publik: Ett fullsatt Stadion, runt 35 000.

Mest överraskande: Solen och värmen som plötsligt kom efter skurarna.

Bäst: Dave Grohls energi, deras skepsis till att nödvändigvis gå ut från scenen före extranumren. Och låtarna Monkey Wrench och My Hero.

Sämst: Lite långt kanske.

Då är det lättare att gå in på scenen och njuta och det gör den svartklädde Dave Grohl och de andra. Entusiasmen och självförtroendet imponerar liksom spelglädjen.

Med tunga Bridge Burning rivstartar de och sedan är det bara att fortsätta ösa utan minsta antydan till fega bakåtpass till målvakten. Deras ganska tidlösa, hyperenergiska och hårda låtar med inslag av allsång och handklappsvänlighet gör sig perfekta som arenadängor. Som My Hero.

Då behövs det inte så mycket mer scenshow än bildskärmar och ett rutinerat och samspelt band som älskar att stå på scen inför en väldigt åldersblandad publik som får precis vad de vill ha. Dave Grohl håller underhållande, fyndig och smart låda och gör sig perfekt som hela Stadions polare, den där som lyckas få alla att känna sig välkomna och skapar en slags Vi är alla på samma sida-atmosfär. Kanske, kanske kan man anmärka på att det blir lite jämntjockt, lite odynamiskt med två timmar Foo Fighters. Å andra sidan vägs det upp av humorn och de väldigt många bra låtarna.

Jag tror att jag fram till nu, faktiskt inte riktigt förstått hur stora de är, ett av de där få arenabanden som är en garanterad publikdragare. Ett arenaband ska inte kännas NU, som höjden av trendighet. Ett arenaband ska kunna köra vidare i samma stil i många år till. Det kan Foo Fighters göra och det med värdighet.

Mest läst