Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Patrik Gunnar Helin

Folkteatern, röda scenen | Vad som hände efter att Nora lämnat sin man

Nöjesartiklar I Elfriede Jelineks fortsättning på Ett dockhem är fokus på det omgivande samhället. Folkteaterns formstarka uppsättning når långt men inte ända fram, anser Lis Hellström Sveningson. 1979, precis 100 år efter uruppförandet av Henrik Ibsens Ett dockhem kom urpremiären på Elfriede Jelineks fortsättning, Vad som hände efter att Nora lämnat sin man. Nu har pjäsen landat på Folkteaterns Röda scen i Melanie Mederlinds bearbetning och regi.

Teater

Teater

Folkteatern, röda scenen

Vad som hände efter att Nora lämnat sin man

Av: Elfriede Jelinek

Regi: Melanie Mederlind

Scenografi och kostym: Katrin Nottrodt

På scen: Isak Hjelmskog, Lars Magnus Larsson, Maria Lindström, Julie Moe Sandø, Lena Birgitta Nilsson, Åsa Persson, Christopher Rasimus, Ove Wolf samt vokalensemblen Sve:a

Spelas t o m 31/10

Fantasierna och teorierna om vart Nora går efter att ha hon dragit av sig ringen och övergivit sin man och de tre små barnen är lika många som de åskådare som har bevittnat Ibsens drama genom tiderna. För det sena 1800-talet var hennes beslut chockerande, men i takt med kvinnofrigörelsens framsteg har det blivit logiskt och uppmuntransvärt. Men aldrig okomplicerat. Att en mor väljer bort sina barn är fortfarande kontroversiellt.

Men det valet utgör inte smärtpunkten i Elfriede Jelineks fortsättning. Hon riktar sökljuset mot det omgivande samhället och för att förtydliga sätter hon in Nora i en senare tid, 1920-talet. Käglan belyser en oro där kapitalets aktörer positionerar sig och obehagliga strömningar sipprar in. Hur ska Nora navigera där?

Pjäsen zoomar in henne när hon söker jobb på en fabrik. Scenbilden är ett omklädningsrum med enkla bänkar och öppna hängare i rader. Man kan lätt tänka till en doft av svett och slit.

Här vankar Nora, elegant klädd och med näsan i en bok. Julie Moe Sandø vänder sig direkt till publiken och läser högt slutet av Henrik Ibsens pjäs, på norska. Förklarar vänligt vissa ord, kollar att vi hänger med.

Att använda Sandøs eget modersmål är ett av många distanserande grepp i regin. Fast man kunde tro tvärtom för valet oss långt från nordisk, psykologisk realism. Melanie Mederlind handskas gärna med tysk dramatik och inspireras av landets moderna speltradition. Med Jelinek har hon framgångsrikt tampas förr.

Vad som hände efter att Nora lämnat sin man (det borde vara förbjudet med sådana pjästitlar, även om författaren är Nobelpristagare) var författarens debut som dramatiker. I senare verk har hon vässat stilen. Här är det stundvis hav av ord att sätta regi på och spänna öronen till. Mederlind lyckas långt, men inte riktigt hela vägen, med sin strama form och tydliga stil. Över den torftiga miljön finns en monumental skugga. Som ett eko av den höjer golfbollens rullning över golvet i omklädningsrummet – nu för de makthavandes herrsporter – spänningen.

Språket är verkligheten, som skapas av Jelinek genom skrivandet. Bökandet, böjandet och grälandet med, av och om orden genomsyrar uppsättningen. Ofta med humorn som stoppmarkör. Det inledande mötet med Isak Hjelmskogs ivriga personalchef är en komisk norsk-svensk duell, en karamell som premiärkvällen suger i överkant på. Nora är en outsider. Arbetskamraterna, ett overallklätt kollektiv med klutar som håller håret på plats, stämplar in. De delar inte Noras slutsatser. Vokalensemblen Sve:a gör en finfin insats. Både med sin närvaro och aktiva talkörer, men allra mest med sången i de av Jelinek inskrivna Verdistyckena bidrar de åtta kvinnorna till förhöjningen.

I kollektivet urskiljer sig två individer, Åsa Persson som den röda och pessimistiska Eva och Maria Lindström som gruppens duktiga flicka med handen lyft och svar på tillvarons frågor.

Lindström briljerar även i rollen som Jelinek själv i ett tillagt mellanspel med utdrag ur författarens Nobelföreläsning. Kaffebjudningen blir föreställningens höjdpunkt, i klartext utvecklas vad som händer med dem som verkligen inte känner verkligheten. Noras situation som Mederlindskt grepp i suverän Jelinekanda.

I pjäsen ser konsul Weygang, Ove Wolf som blixtrande snobb, raskt vad nytta han kan ha av Nora. Under kristallkronorna blir hon en bricka i hans maktspel. Sånglärkan med tarantellan i blodet förfinar talangen. 1920-talets kroppsdyrkan i Jelineks/Mederlinds uppskruvade version bjuder på balanser på bom och spagat. Julie Moe Sandø har hårdtränat och integrerar självklart de bisarra inslagen i dialogen.

Allt som sker är inte glasklart och den som inte kan sitt dockhem lär få problem. Noras futtiga revers hos Ibsen väger lätt mot de storbolagsaffärer männen laborerar med här. Kapitalet slår mot kvinnorna. Nora blir sviken igen. Hon lämnade sitt gamla liv för att befria sig, se in i sig själv och möta den hon är där. Befrielse och kamp är också vad kvinnokören sjunger om. Men inte enligt arbetarrörelsens melodi. Texterna – projektionerna borde få mer uppmärksamhet – hämtar tyngden hos Verdi. Fångarnas kör.

Det vidunderliga som Nora söker inträffar inte. Åter i dockvrån, som Fru Linde (Lena Birgitta Nilsson) upprätthåller i Noras frånvaro, dikterar Torvald Helmer som förr.

Parets aggressiva frustration blir barnen offer för. Med videokamerans distanserande blick.

Mest läst