Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

i pjäsen Jag var här först skapar Lena B Nilsson och Sara Wikström med små medel psykologiska skalv och starka känslor, skriver Tomas Forser. Bild: Bild: Lina Ikse

Folkteatern | Jag var här först

Scenkonstrecensioner Tomas Forser går på en liten anspråkslös föreställning på Folkteatern och ser framtiden utkristallisera sig för nutidsteatern i Göteborg.

Teater

Teater

Folkteatern

Jag var här först

av Kristian Hallberg

Åh, så bra det är! Det de nu gör på Folkteaters lilla scen, den Vita scenen.

Föreställningen Jag var här först ryms bakom ett imaginärt skyltfönster. Scenografen Karin Dahlström har gjort ett ljust läckert litet spelskåp, drömlikt som en antydan om tillfällig butik. Pappersänglar hänger från taket. Mellan inne och ute är det bara ett kort steg.

I presentshopen står Elisabeth och försöker sälja änglar. De väntar på ingen. I Lilla Edet är detta inte någon bra affärsidé. Men i pjäs och föreställning råder vardagsmagi.

Till staden och butiken kommer Samanta för att få jobb. Hon saknar andra referenser än sig själv. Men hon har arbetat i Göteborg, Falköping, Borås, Trollhättan på Erikshjälpen, Myrorna, Lindex, Kappahl. ”Jag har varit i alla brancher.” Korta sejourer.

Samanta är mörk och van vid att folk ”glor”. Hon hör till de misstänkta. Det syns utanpå. I en knappt timmen lång föreställning skapar Lena B Nilsson och Sara Wikström med små medel psykologiska skalv och en provsamvaro med starka känslor och förutfattade meningar. Sånt som hör till prekariatets villkor och vardag.

Det är minutiöst finsnickeri hela vägen, spännande, komiskt och med varsamt hanterad undertext. Gary Whitakers regi tar vara på tystnaderna mellan de två som trevar efter bekräftelser men saknar tillit. Ett förlåt hänger på läppen men blir kvar där, en hand sträcks ut men dras tillbaka. De mentala övergreppen är nära. Föreställningen lokaliserar helt enkelt ett tillstånd där samhällets grundbultar börjar släppa.

Så smart då att Kristian Hallberg i sin pjäs skapar ett dråpligt slut; ett lekfullt happy end. Jo, Samanta är rom och Elisabeth flata. Nu stänger de butiken för långlunch. Så här kan det låta: ”De har vegetariskt alternativ”, försäkrar Elisabeth. – ”Jag är inte vegetarian”, säger Samanta. – ”Jaså, där ser man, det trodde jag... Fördomar.”

Båda kan konstatera att människors möten inte är enkla men att de trots allt sker. De har kommit ut ur butiken nu.

Mig säger denna föreställning i fickformat att där finns en framtid för en nutidsteater som utan åthävor kryper tätt intill vår samtid. Den klargör också att i Kristian Hallberg har vi en ännu ung dramatiker som förmår loda djup i både tid och människor. Det är rentav litet Jon Fossekänsla i hans lyhördhet. Enkelt om det stora och svåra.

Det här är vad både Folkteatern och ett flämtande teaterliv i Göteborg behöver.

Roadtrip i regionen kallas projektet. Ytterligare två pjäser av Hallberg följer. Var och en med urpremiär på Folkteatern och sedan gästspel i regionen.

Gå och se!

Mest läst